tusentankar

Mitt huvud är ett arkiv. Som ett länsarkiv.

Jag har någon gång om sänder ett stort kaos där. Det beror på olika kaotiska situationer som att någon brutit sig in och gjort oreda i mina arkivskåp, eller storm... ibland har det även varit en och annan jordbävning som vält de stora arkivskåpen så mappar med all världens kategorier blandats och papper hamnat helt fel.

Just nu, är det en relativ ordning i dom. Det ser ungefär ut som mitt toalettskåp. Det finns hyllor, där kategoriserar jag inte med parfym, smink, salvor, krämer osv... utan rubriken är bara och ”Marias skåp” och allt som har med toalettartiklar samsas snällt där dom får plats.

Bredvid min fina parfym kan det lika gärna ligga en analsalva, likaväl som en annan kamrat från de goda cologne’erna.

När jag nu tittar tillbaka in i mitt arkiv, så förundras jag över dess bredd. Jag är en liten människa.. i ett littet liv kan man tycka, men det har tydligen ingen som helst inverkan på mina upplevelser och insikter, lärdomar och känslor. För det är ju just allt detta som ligger väl bevarat i mina arkivskåp.

Har man ett litet liv kan man ändå berikas med oändliga upplevelser och intryck. Lever man ett stort liv, får man helt andra intryck och upplevelser, men för den skull inte fler. För oavsett liv så tar vi in allt som händer runtomkring, och känner för och med det, och drar en slutsats utav det. Att jag sedan ligger i en solstol på Hawaii och dricker en singpore sling... gör ingen skillnad. Intryck som intryck, bara av olika slag.

Som ung hade jag bara ett par skåp men med tiden har de utökats, fyllts, tömts... städats rensats och numer vet jag vad jag inte stoppar dit överhuvudtaget.. inte ens för att ta bort det senare. Selektivt fyller jag mina fack.

Idag önskar jag att mina skåp var tomma, utan innehåll och redo att börja fyllas. Men eftersom de är ganska fulla med upplevelser redan och insikter så verkar det som om jag bara får utveckla dem jag redan har...

Jag har en, men just nu håller jag på att uppleva nya aspekter av det som redan finns. Dock har denna tids ämne samma slut. Jag hoppas få kunna stoppa dit en mapp under kategorin ”slutet” där det ändrar rikting och jag får lägga den under” överlevnad” istället.

Kanske. Jag funderar också mer och mer över min egen anledning att vara den jag är. Jag ska söka upp dom som kan hjälpa mig att gå in i den värld av omsorg som allt det ledsamma öppnat för mig.

Jag ska finnas, och för vilka. Utöver min familj. Jag måste bara finna rätt väg... Så ska jag komma till min rätt. Inte många vill det jag vill... men det är mitt hjärta som väljer inte mitt förnuft.

En snabb klapp på hans axel...

Jag vill kasta mig om hans hals och berätta vad dom båda betytt för mig.

I några få år av mitt liv blev de en nära och ovärderlig del av hela min familjs liv.

De fick se mig nerslagen, knäckt och mina allra innersta demoner och fiender. De har gått igenom min glädje och min största sorg och mot deras axlar har jag lutat mig för tröst och stöd i de stora frågorna kring livet... både födelse och död.

De blev min fasta punkt, när min egen värld svek mig. De blev mina barns surrogatväktare där de blodsliga gett upp.

Ensam är inte stark. Det lärde jag mig av dom... För när jag inte orkade söka mig hjälp och tröst så fanns dom. Dom kom i lagoma mängder och fångade alltid upp mig innan jag föll hårt.

Nu står dom där... där jag stod för ca 2 år sedan.

De följde mig genom mammas sorg, nu ska de igenom sin egen.

Jag önskar att jag kunde trolla, trolla bort cancern... och jag har i min önskan redan eliminerat risken att det skulle drabba mina bästa vänner. Då jag dragit en gång dragit cancern till deras tröskel.

Men vad hjälper det. Inte alls... det drabbar ändå.

Det jag stod inför, står nu framför deras dörr och knackar tungt och bestämt. Konsekvenserna kring cancern, andas stilla och ihärdigt på deras fönster... även om ingen öppnar så kommer ödet inte att vända och gå. Det vet vi, det är för sent.

Behandlingarna är avslutade, nu finns ingen tur... inte ens hoppet glimtar i någons ögon.

Inga under eller mirakel kommer i en annonym present på hans sjukbädd.

Det såg jag igår. Med en fast blick tittade han på mig och jag såg att där fanns inga tvivel, han vet var han ska, han är redo att följa stigen som så brutalt lutar utför med knotiga rötter och stenar längs med.

Det gjorde mig så ont, jag har ju sett blicken en gång förr och den varken glömmer man eller missförstår. Det är en blick som stannar kvar... för alltid på min näthinna. Jag vet så väl vad den betyder.

Han vet att jag vet... och vi hade några sekunders av tyst samförstånd våra ögon emellan.

Jag tänker inte gråta, men jag vill säga vad som känns ihjärtat. Sånt har dom rätt att veta likväl som att deras liv nu ska ta slut.

Jag ska finnas, så som dom fanns för mig. Lille vän... i mitt hjärta finns ni. I mitt hjärta finns ni alltid kvar.

Jag ska återigen lägga min hand på den sjukes, säga att ”Du har gjort gott i mitt liv, TACK för att du finns och att jag hade äran att få möta dig här och nu..vill du så följer jag hela vägen fram tills du vill säga adjö. Jag vänder inte, jag lämnar dig inte.... jag är med för dig och dina kära.”

Jag ska hålla mina vingar över hans kära, och säga ” Jag finns, närhelst Ni behöver.. så länge mitt hjärta slår”.

Jag ska vara stark, vara den Ni var när jag behövde styrkan. Men sen ska jag gråta, gråta för min maktlöshet, och för att jag förstår.

Jag har gått den här stigen förr... när jag lovat min mamma att hålla hennes hand, hela vägen fram, så jag är inte rädd. Jag ber dig att inte vara det heller... även om du lämnar alla du älskar så ses ni igen. Jag kommer så småningom... Du är en del i alla oss som mött dig, du finns i våra andetag, i våra tankar... alltid.

Jag gråter för mig själv, för att jag kommer att sakna, men mest för att någon annan måste igenom det som gjorde så ont, och inte vilka som helst. Jag gråter för deras skull.. deras förlust.

En tung tid kommer... jag önskar jag kunde ta bort deras smärta... men utan den vet man inte hur man har älskat, så det vore själviskt och omöjligt att ta bort om än jag  kunde.

Har man en gång älskat så måste man också känna den vansinniga smärta som följer.

I mitt hjärta kära vänner... alltid i mitt hjärta.

Tre gånger om dagen, går jag ut och drar hö från en mer eller mindre frusen höbal. Ibland står jag med torvyxan och hugger som få män av idag kan svinga en yxa.

Otroligt nog, fastän jag inte är stor eller ens stark, så besegrar man alltid den där genomfrusna klumpen hö…

För djuren gör man allt även om det gör ont.

Jag tar en minuts paus… blickar ner över hagen och fast näsan fryser och svetten lackar, både i panna och armhåla… värms jag av den underbara synen.

Mina djur.

Där står dom, stora vackra och så varma i sina hjärtan, så ovillkorligt kärleksfulla. Fast bockarna Bruse som dock bara är två på denna gård, är väl knappast ståtliga med sina småväxta kroppar och ser mer ut som en hårig vril från en liten krum fjällbjörk.

Dom står där och krafsar med hovarna och frustar glatt, och några bräker glatt, och förväntansfulla och glada väntar dom på sin mat.

Varje gång uppskattar dom mig när jag kommer, aldrig får jag skäll om jag är sen utan då uppmuntras jag bara av ett mer intensivt frustande och bräkande och jag skyndar mig desto mer för att ge dom vad de så gärna vill ha.

Man får tid för eftertanke när man står där och drar loss höet. Idag var det lätt så stunden av reflexioner blev inte så lång som den kan vara ibland.

Idag tänkte jag att jag ska skriva ner vad som rörde sig i mitt huvud under en stund vid balen.

Maria Montazami, dagens kvinnliga förbild. Hon är blond, svensk, och har inte så mycket mer än gymnasial utbildning men lyckligt gift i USA och har en hel hop med friska normala barn.

Hon har mat på bordet för att hon är gift med en framgångsrik man.

Hon är som en förskönad höna, i en vacker skrud, men hennes består inte av fjädrar utan av stilfulla smycken och kläder.

Hon gör ”plåtter” och ”krimskrams” till något stilfullt och tvunget. Jag blir inspirerad av att hänga tofsar i mitt badrum och blondera håret…

Men det är inte därför jag tycker om denna väldigt okonstlade svensk/amerikanska.

Utan det är för att bakom de där orden hon uttrycker, och det kan hon verkligen inte, har hon ett äkta och mer jordnära budskap än ens maskrosornas rötter kan komma med.

Man ska inte låta sig luras av det lite lena, svåridentifierade djupet i hennes ögon.

Hon går djupt och kanske för att hon haft tid för eftertanke, alla de dagar hon snutit och bytt blöja på sina barn. För att inte tala om när hon stått och lagt in otaliga kläder i stora spegelförsedda ”walking closetts”. Hon har ju inte en höbal som jag…

Maria Montazami sa det vackraste av meningar jag någonsin hört en mor säga.

”Jag hoppas att jag lära mina barn allt jag kan om livet, så dom är välförberedda”

Jag gråter när jag tänker på det. Jag förstår vad hon menar även om hon långt ifrån fått med storheten i den meningen… Men en mor, som jag och många andra förstår.

När man kommit upp i åren, som Maria och jag… oavsett erfarenheter och upplevelser, är detta ett budskap som kommer att bli det viktigaste i mitt och ditt barns liv.

Sanningen att säga så slog det mig bara häromdagen djupet i meningen, då grät jag mer... som jag gråter nu.

Sanningen gör alltid ont.

Och häromdagen slogs jag av en ångestladdad och melankolisk tanke.

När jag förlorade min Lilla mamma, som vissa kanske inte tror stod mig så nära, dog en stor del av mitt hjärta. Den delen är fortfarande död, men den resten av hjärtat har blivit såå mycket starkare.

Jag har varit stark, hela mitt liv,  men inte klok.

Nu är jag stark och kan faktiskt också kalla mig klok.

Ty jag bär en kunskap som är bara min och unik, och den är jag inte rädd att dela med mig av.

Men mammas död, blev ett hårt uppvaknande. Jag förstod vad min Lilla mamma betytt. På gott och ont. Smärtan som uppstod invärtes saknar liknelse, och det vet ni alla som mist en väldigt kär person. Smärtan, upplevelsen och sorgen är jag långt ifrån ensam om… Men att mista min mamma, på mitt sätt… är jag helt ensam om. Det kan aldrig någon ta ifrån mig. Inte från dig heller.

Min äldste son förlorade sin farfar, en man som jag känt sen tidiga tonåren. Min svärfar under en lång och viktig tid i mitt liv.

En person viktig som ingen annan, för dem som stod nära.

I mina ögon var han godheten personifierad.

Alltid god, tog hand om de sina och bredde sina beskyddande vingar över sina söner och deras familjer.

Det viktigaste i hans liv.

Gossarna i släkten fick också till slut små töser, och han fick allt av det goda som bara familjen kan ge en god man.

I dessa lägen, önskar jag att jag fick vara Gud så för en sekund.

Jag skulle ge dom honom åter, även om jag så fick en enda önskan så skulle dom få den. Jag önskar att dom skulle få behålla honom lite till, även om det inte blivit lättare att förlora honom senare… men lite mindre oväntat kanske, och därav har kanske sorgen kunnat kännas mindre sträv.

Min son, tappade mormor... alltför snabbt, sen kom Gabriel och tog hans farfar. Gabriel kan man se som en ängel med ont uppsåt när han kommer… Men så ser man det genom sorgens ögon. Gråtna och smärtande av de brinnande tårar som strömmar.

Jag känner min forne sambos smärta, och hela hans familj som den nu är, med hans kvinna och deras barn. Jag önskar att Gabriel hämtat någon annan… en  mer ensam människa, någon som kanske önskade sig bort.. att Gabriel skulle ta deras hand,  och som gladeligen hade föjt med utan tvång.

Men Gabriel är obeveklig i sitt beslut.

Den han vill ha, den tar han.

SÅ inser jag, att jag skapat en ond cirkel, jag vill inte dö!

Jag vill inte medvetet utsätta mina barn för denna obeskrivliga smärta som jag ser och känt själv.

Jag kan bara inte dö och plötsligt får jag för första gången i mitt liv uppleva en sorts dödrädsla.

Inte för döden, men vad den gör mina barn, och barnbarn… om jag lever så länge.

Men så slås jag av ännu en tanke.

Jag har skapat liv, jag är ett själv och av liv kommer liv och död.

Jag befinner mig i en oundviklig cirkel, som går runt…

För att skapa liv, mina underbara barn, så måste jag skicka dem en obehaglig efterräkning, sorgen av min död.

Det är så livet är… de kommer att i sin tur göra likadant. Och så vidare…

Det är alltså inte av ondo som jag en dag lämnar mina barn gråtande vid min dödsbädd, jag måste bara göra det så behagligt och förståndigt som möjligt. För att underlätta den dagen. Vare sig den kommer som en blixt från klar himmel eller blir en seg och utdragen kamp.

Jag vet att min sons farfar, var tvungen att lämna sin fru, barn, och barnbarn snabbt och abrupt. Det fanns nog inget annat sätt och som åskådare på bakre läktare så har han på ett sätt vunnit ett vackert pris som avslut på sin livstid. Han fick ge sitt sista, tid och engagemang som en människa som var hyfsat pigg och med huvudet klart.

Han fick gå på obrutalt sätt om än hjärtskärande.

Han behöver inte lämna spår av sjukdom eller andra vanskliga bilder på sina käras näthinna. Han andades i ena minuten… i nästa inte. Personligen tror jag inte han heller hade velat ha det på ett annat sätt, han gillade inte sjukhus och läkare var väl i det närmsta kvackare allihopa. Dom varken begrep eller hittade de fel som fanns.

Jag tror han är nöjd, även om han inte ville ge någon, och allra minst sina kära denna hjärtesorg.

Utan att glorifiera, var han i mina ögon godheten personifierad. Han var oegoistisk och många år efter vår separation lade han alltid armen runt axeln eller klappade mina kinder och kallade mig ” lillvännen”… Alltid… så ni förstår hur han behandlade sina egna.

Vad jag önskar spelar dock ingen roll, hur hårt jag än tar i och tänker på stjärnfall, klöver och lyckotal.

Jag kan inte ge honom tillbaka.

Men tanken finns. Och för det goda jag fick av mitt liv i den familjen hade det varit det minsta jag kunnat ge.

Hade det varit möjligt, hade det aldrig funnits en tvekan.

Men eftersom jag vare sig är ett fantasifoster eller magiker, så för jag nöja mig med att dela dessa tankar med dem som nu sörjer denna man.

Jag kommer att påminna dem att jag gör det jag kan, om dom behöver det. De som sörjer går in i en värld, där döden är verklig och livet overkligt.. för en stund, men så länge de befinner sig i dödens grepp, måste man påminna dem om att man ständigt finns för dem. Ibland kanske man måste till och med ta kontrollen och också påminna om att livet utanför bubblan också är viktigt och faktiskt också det som finns kvar när allt det andra är över!

Sorgen finns kvar, längtan och saknaden efter personen.. .men personen finns inte kvar.

Man måste nära sig på det levande som faktiskt den personen lämnat efter sig… en själv och barnbarnen… som bär generna vidare. Minnen och känslor finns kvar som tröst, men det är inte det som när våra hjärtan att orka vidare.

Vad ska jag göra för mina barn, för att lindra deras sorg en vacker sorglig dag?

Jag kan ge dem stöd, uppmuntran och kurage. Jag kan dela en viss kunskap så jag gör vägen genom livet jämnare… men vissa gropar och gupp måsten de kunna ta…

Jag kan bara sätta upp skyltar längs efter och varna för händelserna som uppstår under en livstid. Och vad gör man när man når dem?

Jag ska ge mina barn en sorts ”ECDL-certifikat” inför livet.

” Det spelar ingen roll att vi inte har så mycket pengar, vi har varandra!”

Det sa min åttaårige son en dag. Jag blev så stolt att det värkte i mitt modershjärta. Han har lyssnat.

Jag kan sitta fina prylar och bara bry mig om pengar, men vad är det mot att ”ha det halvdant” med pengar, och en stor familj som älskar en??

Jag skulle aldrig göra något annorlunda med mitt liv, med det jag vet idag.

Innan mamma dog, fick hon klarhet, och bad om förlåtelse ”för allt ont jag gjort dig”, som hon uttryckte det.

Jag svarade att hon har gjort allt precis rätt. Och med det menade jag att hon i sina sista stunder insåg att hon aldrig varit en perfekt mamma, men hon bad om förlåtelse.

Hade hon inte varit den hon var, hade jag aldrig skrivit detta idag… när solen skiner och jag är så tacksam för allt.

Även om min kropp inte fungerar så har jag det hellre så, än att vara ensam och allén.

Jag sa till henne ” att endast den Onde dör allén, jag släpper inte din hand”.

Mamma bad att inte lämna henne, aldrig svarade, aldrig… och med mig kom Gabriel, vilket jag inte kan komma över…

Skräcken i mammas ögon när hon tittade förbi mig och på den som stod bakom min vänstra axel… det gör mig så ledsen.

Men det är oundvikligt Lilla mamma… det var oundvikligt. Jag vet det nu…

Jag ska göra mitt bästa för att föra min son närmare medvetandet om livets gång. Jag ska få honom att se det ur ett mjukare perspektiv… ”Att det var nog så här det skulle vare… Han fick ett avslut värdigt den man han var”.

Även om inte mormor fick ett snabbt, eller i en mening vackert avslut, så fanns det en mening med det med…

Nu är det dags att gå in… Hästarna och getterna äter, dom har vatten och jag har bortstat nattens spån ur manar och päls…

Fan att man inte har en liten kinatraktor… skulle underlätta så mycket.

Man ska nog försöka lära sig att älska så villkorslöst som djuren gör, för det är vi människor väldigt dåliga på….

Det är längesen jag skrev.

Ikväll, utan barn och andra förehavanden och allt för mycket lugn och ro kom så tankar, känslor och sådant som jag nu haft alldeles för mycket av. Kan man tycka.
Jag lovade mig själv att skriva om positiva saker, efter jag skrivit om mammas död.
Jag har inte kunnat, för jag har ärligt talat inte kunnat känna att något gott kan komma ur mig som jag vill dela med mig av.

Mina toppar har varit höjder av en tunn glasshinna, och var gång som jag tagit mig opp, har hinnan spruckit och jag fallit hårt utan att förmå mig att ta emot mig.
Orkar inte, orkade inte... jag bara föll och krossades mot marken, gång på gång.

Något har hänt, jag skriver, en liten låga av hopp har tänts någonstans inom mig, en låga som dog med mamma och kvävdes när hon tog sitt sista andetag.
Livet som gav mig liv, försvann, dog... och jag med henne. Bara en liten stund, dog jag. Jag känner mig som återuppstånden från de döda...

Går igenom och läser det jag skrivit på bloggen från första början vi fick veta hur sjuk hon var, och jag gråter för alla ord som gör ont... för jag minns som om det var igår...nyss. För en minut sedan... som det händer nu...
Jag kan återuppleva momenten genom hennes sita veckor i livet om och om igen.
Till vilken nytta?
Krydda smärtan som finns med en egen blandning av sorg och självplågeri?
Vansinne.
Varje dag har varit en strid, en strid om kniven som sitter i bröstet. Ska jag vrida om den eller förmå mig att dra ut den?
Jag har gråtit i timmar, dag som natt, tills dess att jag vridits till en liten människoklump som inte andas utan bara värker och gör ont.
Tårarna som runnit nerför kinderna har brännt och svidit som om det varit tårar av frätande syra på min hud... och smärtan till trots så har jag inte kunnat sluta.

Jag gråter än, jag gråter nu... Min lilla mamma, jag saknar henne så vansinnigt mycket. VI saknar henne. Barnen pratar om dig varje dag Lilla mamma, det hör du va?
Jag är fortfarande arg att den dom kallar Gud, så obarmhärtigt gav dig ett sånt slut...
Men så, har något hänt under tiden som jag varit arg, ledsen, otröstlig och så djävulskt genomsorgsen...
att för varje tår som fallit har en märklig, nästan magisk styrka fyllt upp mitt inre, det som tidigare kändes som en osinlig källa av smärtsamma tårar.
Den har varit magisk för jag förstår att den kommit under tiden men maskerats av sorg och saknad, men har inte gett sig till känna förrän nu.
Nu.. kan jag känna den.
Jag har fyllts på av en droppe styrka för varje tår jag fällt.
Nu har styrkan kommit ikapp... och det var på tiden.
Lilla mamma, nu känner jag mig stark när jag tänker på dig... det var det du ville.
Men ingen kan klandra mig för att det tagit tid, att sörja. Du gav mig livet, med allt vad det innebar och fanns hela mitt liv.
Omänsklig skulle den vara som kan gå ur detta oberörd.
Jag älskar och saknar dig Lilla mamma, men nu orkar jag lyfta min blick.
Jag gråter, ja visst, men hjärtat glömmer aldrig.
Det känns bättre idag och även om jag gråter så andas jag, mitt hjärta slår och och livet utspelas för fullt. Jag har vaknat och ska ta reda på det nu.
Tack, mamma, livet eller vem man nu ska tacka?!
Jag är så tacksam för de människor som finns i mitt liv...mina barn, min man, mina älskade syskon...och utan mamma hade ju inget varit så!?

Jag ville bara att ni ska veta, att jag mår bättre. Jag ser igen... inte allt men mer..

Lev livet väl...

Axlagården

Hon hann inte se, eller uppleva omgivningen men jag tror att hon gör det just nu.

Hon fick känna, och hade otaliga gånger sagt till min syster att, ”Dom är så gulliga här… ”

Det var allt jag ville, att mamma skulle få känna tryggheten och värdigheten in i döden.

Känseln, beröringen och hörseln var det som fanns kvar av henne när jag kom in till Axlagården sent på fredagkväll 21/5.

Trots att hon gjorde ett försök att sätta sig upp, var hon nu fick kraften ifrån. I ett enda ögonblick blev hon stark och skulle upp ur sin säng. Förtvivlad bad jag henne stanna kvar, och vila… Vila för att bli stark, för i mitt hjärta kände jag att det oundvikliga nu stod utanför dörren. Jag hörde dess otåliga fotsteg svagt där utanför… Det gjorde nog mamma med.

Hon försökte dricka, men kroppen sa stopp till vätska nu, och det sista hon ätit var vattenmelon på måndagen.

Hennes andning blev plötsligt väldigt ansträngd och i ett töcken säger hon,

-          Jag är rädd.

-          Men lilla mamma säger jag och kramar hennes hand hårt hårt... Du behöver inte vara rädd, det här fixar jag ska du se och jag be dem om medicin.

Så ringde jag på klockan och ett ögonblick senare kom sköterskorna och utan tvekan gav de mamma en ångestdämpande medicin och en extra dos morfin.

Döden närmade sig nu, och det kom jag att förstå för den avslöjade sina trevande närmanden genom hennes andning.

Efter en liten stund, lugnade hon sig och den stilla gråt som jag kunde se slutade den med. Hon sov, trodde jag i alla fall.

Tanken på hennes oro slet och rev i mitt hjärta och jag brast i en tyst gråt, som gjorde så ont att jag trodde mitt bröst skulle sprängas.

I ren desperation kallade jag in varje själ som jag vet finns på den andra sidan, vår parallella värld som inte alla tror på. Jag gör det och jag tror starkt.

Jag bad dem komma och övertala henne att följa med, i mitt huvud såg jag morfar, mormor, hennes bror Birger, hans fru Kerstin, mina bröders far Erland, Helén och Sten- Gunnar, Tommy, Kim, Peter… ja, varenda en jag kunde komma på. Helt plötsligt så står en hel hög med andliga människor vid hennes säng, de sträcker ut sina händer och ber henne följa med. De säger hennes namn och säger att hon har det bättre hos dem och att hon måste komma nu.

Jag tittar på mammas fortfarande bekymrade ansikte, och jag gråter fortfarande och tårarna bränner mina kinder. Hon ser ut att sova och mina andliga vänner manar och lockar henne att komma.

Plötsligt börjar hon att sakta skaka huvudet samtidigt som jag hör henne bestämt upprepa nej, nej, nej…

Hon var inte redo, så de andliga drog sig tillbaka.

Mamma suckade lite och föll tillbaka i den sömn som jag trodde hon hade haft redan innan.

I min tro, såg mamma vad jag såg. Det var bara så att hon inte var redo just då.

Det är vad jag önskar i varje fall.

Jag lovade min älskade lilla mamma, att hålla hennes hand tills hennes hjärta slutat slå och att de på andra sidan tagit hennes hand.

Nu satt jag där som en dödens ängel hos henne, och nu i efterhand undrar jag om det var min närvaro som skrämde henne och därav hennes ansträngning att vilja stiga upp ur sängen gå?

Tidigare på dagen fast hon var trött och medicinerad, sa hon med en bestämd men svag röst, 

-          Nu tänker jag följa med er…

-          Ja lilla mamma, gör det. Vi rullar ut dig sa jag…, samtidigt som jag strök hennes vita mjuka hår.

-          Sedan sätter vi fast sängen i dragkulan och drar dig ut till Holmsund.

Min syster log och höll med, och vi önskade att det kunde vara sanningen.

Sen vände hon huvudet mot fönstret och somnade om.

Nu förstår jag att det var hennes sätt att säga att hon bestämt sig att lämna oss, eller stiga in i evigheten för att alltid kunna följa oss rättare sagt.

Vi lämnade henne den eftermiddagen, sovande, men bara för att komma tillbaka några timmar senare.

Mamma sov lugnt hela den sena kvällen och vid minsta misstanke om smärta eller rädsla bad jag om mer medicin.

Då hon inte orkade tala, så var jag hennes monitor, jag skannade hennes sinnestillstånd genom att tyda hennes små obetydliga miner. När hon sov lugnt visste jag att där fanns lite frid, just i det ögonblicket åtminstone.

Med min hand i hennes satt jag intill henne hela natten och fram på småtimmarna somnade även jag en stund.

Jag andades med henne, och för varje förändring i hennes andning följde jag med. Mitt bröst värkte och jag kunde bara ta korta ansträngda andetag.

Jag försökte bära hennes svårigheter, vilket inte hjälpte henne, hur hårt jag än försökte kunde jag inte bära hennes smärtsamma liv som hon levde just då.

Önsketänkandet tog över min fantasi. Jag tänkte att om en stjärna föll just nu, och om jag hade tur så kanske det gjorde det någonstans på morgonhimlen, att detta skulle bli en lättsam dag, att hon bara skulle få stilla somna in.

Jag önskade och hoppades att en stjärna någonstans föll.

Mamma andades, men inte normalt. För varje gång den tedde sig annorlunda så visste jag att vi kom ett steg närmre. Men inte hur länge eller hur långt det var kvar till dess att döden skulle beträda tröskeln och komma in i rummet.

När jag förklarade för sköterskorna så uttryckte jag hennes tillstånd att ”Hon har gått in i nästa fas”.

Då förstod även de att det nu sakta men säkert gick utför.

I varje ny fas, hände något nytt och tvärt och varje gång kallade jag in en sköterska, dels för att jag blev rädd och osäker på vad som hände och ville bara få en bekräftelse på att detta var det som skulle och kunde hända… Varje ingång i kommande fas var skrämmande.

Under en fas andades hon tre- fyra andetag för att sedan hålla upp 5-6 andetag.

Livrädd och panikslagen väntade jag att bröstkorgen skulle häva sig men den var stilla… Först när jag lade min hand på hennes panna och masserade hennes hand så hon fick känna så mycket kontakt som möjligt, drog hon till sig andan och fortsatte sitt mödosamma arbete.

Jag frågade mamma om vi skulle läsa ”Gud som haver..”

Hon började röra sitt huvud försiktigt upp och ner.

Jag läste den högt och tydligt för att överrösta den så kvävande höga andningen.

Hon andades genom hela bönen utan uppehåll.

Med den var hon trygg, den läste hon när hon var en liten flicka, varje kväll hur dagen än sett ut så läste hon och hennes syster ”Gud som haver”.

En bön som nog var den enda som hon lärde sig under hela sitt liv.

Mamma andades mycket och hela tiden låg med munnen öppen så blev en del av alltihopa att hålla hennes mun fuktig. Munvården. Jag hade en liten svabb av skumgummi på en liten pinne, såg nästan ut som en porös godisklubba som jag doppade i vichyvatten och senare i matolja.

På lördag förmiddag var sista gången som mamma visade tecken på att hon tyckte det var skönt och gott med den fuktiga lilla svamp som jag baddade henne i munnen med. Vi hade på morgonen försökt att vända mammas huvud lite för hon låg til synes inte så bekvämt som man önskade. Men när vi skulle flytta hennes huvud försiktigt, så kom där ett litet ”Aaaaaaaah” långt inifrån någonstans och det hade en liknande ”instängd” klang som man kan höra när ett litet spädbarn gråter. Smärtan hon kände den kände jag med, och med handen för munnen och tårar i ögonen sa jag till sköterskorna att vi låter henne vara som hon är.

Det och bönen var de sista klara tecken på att hon fanns med oss, sen hon sjönk bara djupare och djupare in i en sorts dvala. Sköterskan och jag upptäckte också att hon fått ännu en propp i den enda fot hon hade.

Min moster kom på lördagen. Innan hon anlände så bad jag mammas sköterska att förbereda moster på vad hon skulle möta när hon kom in till oss. Mamma var så mycket mer medtagen nu, än när moster träffat henne medan hon låg kvar på lasarettet.

Det kändes som en välsignelse att hon då kom.

Vi pratade barndomsminnen från mamma och hennes uppväxt, och minnen från min uppväxt. Jag upptäckte att jag hade en del roliga historier jag med och att mamma och moster var mer sammansvetsade än jag tidigare förstått.

Så tog jag en paus för att gå ut och röka, lugnt lämnade jag mamma och moster och gick ut på den stora altanen utanför mammas rum. Jag lämnade dörren på glänt så att den varma luften skulle nå henne och förhoppningsvis också lite rök från min cigarett. Så när jag står där och ser ut över åkern så kommer min moster utflygandes och ber mig komma.

-          Hon andas inte, hon andas inte upprepar hon gång på gång.

-          Vänta, säger jag, och stryker henne över armen och hon drar till sig andan omedelbart.

Skärrad slår moster handen för munnen för att kväva den häftiga gråt som kommer…

-          Jag trodde hon dog… men så jävla rädd jag blev, jag trodde hon dog, hon gråter så förtvivlat att jag lägger armen om henne och tröstar henne.

-          Jag vet, det är jättejobbigt att se men hon gör så hela tiden, och det räcker att du tar i henne så andas hon igen. Hon har gjort så länge nu.

Det som skrämde mig var att mina ord lät vana och orädda. Lugnt berättade jag om de olika faser hon gått igenom så här långt.

Jag tog fram den lilla folder som jag läst på fredagskvällen. Jag gav det till henne och bad henne läsa den.

Den handlade kort och lättläst om döden. Hur kommer den och hur ter den sig. Eftersom mina frågor är många och jag ville hela tiden förstå de faser som mamma kom in i, och få sköterskorna att förklara för mig, så gav de mig foldern att läsa.

Moster satte sig för att läsa och gång på gång så sa hon hur bra den var och att det stämde på mamma.

Lite skrämd blev jag av den, när den förklarade att den döende kunde få för sig att stiga upp ur sin säng eller börja försöka grabba tag i något runt om sig. Den förklarande också de olika läten och hostningar som kan uppstå. Men det mest otäcka var nog beskrivningen på den förvandling som kom i slutskedet. Att den döende skulle få en sorts blekhet och att ansiktet kunde uppfattas som snipigt. Tydligen så kunde både näsan och örsnibbar få en markant spetsig form. Mamma hade blivit en aning blek om nosen som jag utryckte det. Man kunde se att hon var mycket vitare kring näsa och mun. Dagen gick och jag satt där jag satt, övervakade varje andetag till dess att jag nästan fick panik för jag hade inte en chans att hålla andan lika länge som hon hade sina uppehåll.

Klockans visare rörde sig, men inte tiden… Det kändes som man satt i helvetets väntrum och bara väntade på att döden skulle ta sig tid att komma.

Moster åt, klockan blev middag och kväll… De stunder jag tog paus, satt moster och gav mamma den närhet vi så gärna ville att hon skulle känna, hela tiden. Jag kunde inte äta, allt jag tog i min mun växte och ville komma ut igen och även hur mycket jag försökte och hur hungrig jag än var så stannade allt bakom svaljet.

Sköterskan Johanna kom med en näringsdryck som vi hade blivit bekanta med under mammas sjukhusvistelse… Chokladsmak och blåbär var mammas favorit. Choklad och skogsbär blev min.

Under sena lördagskvällen kom Johanna på att vi kunde få in en säng till i mammas rum, jag bad dom inte att ställa in den men på Axlagården är man aldrig besvärlig, efter lite stök och bök hade jag och mamma vips fått oss en dubbelsäng!

Med mammas ansikte mot mig, kröp jag upp i sängen intill, lade min hand om hennes arm och smekte den mjukt och rytmiskt, som en fysisk vaggvisa för att förvissa henne om att jag var där och att hon inte var ensam.

Jag slumrade till, vaknade och slumrade till allt i en takt till hennes andetag. Minsta lilla förändring väckte mig och först efter att jag lyssnat och förstått att än är slutet inte i antågande, kunde jag blunda och slumra igen.

Så vaknade jag med ett häftigt ryck, något var fel så fel…

Mamma lät högt och det ljudet väckte mig, jag började gnugga hennes arm och påminde henne att jag var där.

-          Var inte rädd mamma, var inte rädd, jag är här, det vet du, jag råkade bara slumra till en stund. Hur är det med dig? Jag tror jag hämtar moster…

Jag studsade ur sängen och tassade snabbt och ljudlöst genom korridorerna och knackade hårt och snabbt på mosters dörr, jag öppnade den utan att invänta hennes svar. Hon sov, men vaknade efter jag kallat hennes namn ett par gånger…

-          Du måste komma, det är något men jag vet inte vad, jag vill bara inte sova själv därinne. Gullan kastade sig ur sängen och hoppade i byxorna mer vant än den pappa som väntar på förlossningen av sitt första barn.

Med rädsla att jag lämnat mamma för länge smet jag tillbaka till henne och moster kom så fort hon hade knäppt sina byxor.

 Stora brännande tårar trängde fram i ögonvrån och jag höll andan… Joo… hon levde än. Jag hade inte lämnat henne i sticket.

Vi stod så i halvmörkret och tittade på mamma jag och moster, stilla och tysta som möss. Vi observerade hur hon andades och jag sa tyst till moster att, - Hon har gått in i en ny fas… och under tiden vi stod där så antog mammas ansikte en annan form.

Från den blekhet hon haft om nosen och munnen till en heltäckande blekhet i hela ansiktet, näsan blev spetsigare och det såg nästan ut som hon skulle smälta som en staty av snö.

Vi studerade och lyssnade och ringde in sköterskan.  De kom in och de kunde bara konstatera att mamma gått in i en ny fas och att hon antagit dödens mask. Jag väntade att hon plötsligt skulle sluta andas… att det helt plötsligt skulle vara över, men jag kände mig lugn och i mitt hjärta visste jag att när än döden skulle träda in så skulle den fria mamma… Fria henne från ångest, rädsla och den outhärdliga smärta som hon nu axlat med sin fruktansvärda sjukdom.

Vem kan säga att mamma inte varit tapper? Hon kämpade som ingen annan med minsta klagan, utan ömkan och det var inte vad jag hade trott från första början. Hennes rädsla för rädslan självt blev min egen rädsla och jag visste inte hur jag skulle hjälpa henne med den.

Hur skulle jag säga att döden inte är farlig… Att den inte gör ont eller att hon hittar dit hon ska?

Ingen vet ju, det jag tror, det som är min tro, det kan ju vara fel, galet, himmel, helvete, paradiset, änglar…?

Vem vet vad som lurar för själen när döden stoppat andetagen, hjärtat från att slå, livet för att leva?

Det kanske blir bara svart, inget. Du går från att vara den du är ända in i bröstet till att bara försvinna ut i intet och flyta ut och bli ett med mörkret.

Det som gör att du är DU, kanske bara upplöses och du är inget längre, i landet ingenting?

Vem vet…?

Om jag inte är galen, så kommer man någonstans, och vad jag fått berättat så är det till ett liknande ställe av vad du haft eller det du ville ha medan du levde. Det är som en parallell värld till vår men i ett annat skikt.

Det finns inget helvete och ingen himmel, så som vi kallar det, och det som vi kallar änglar, det är andar, själar från bortgångna människor.

 Min moster lade sig på soffan och jag satte mig sängen intill mamma. Jag somnade, på riktigt, med tron om jag på ett eller annat sätt skulle förvarnas om hennes stund kom. Jag vaknade tidigt på söndag morgon. Solen sken, och jag tänkte att ”det blir en vacker dag att dö på, mamma”. Jag kände skam direkt jag tänkt tanken som om att jag ville skynda henne ut ur jordelivet.

Men hon hade ju inget liv, så tanken var ju på sätt och vis inte så befängd. Jag ville hennes bästa och det var inte att ligga här. Hennes kropp dog, medan hennes själ fortfarande fanns i den. Det kändes orätt, då vanligtvis själen går innan kroppen får vissna och börja förruttna. Nu ruttnade delar bort medan lilla mamma fanns kvar fångad och plågad. Vilken sjukligt vriden sjukdom kan göra något sådant? Att den skulle ta hennes liv, snabbt och brutalt hade vi förstått, men att den skulle äta hennes kroppsdelar bit för bit, på ett abnormt och äcklande sätt.. det trodde vi aldrig att vi skulle få se. Folk dör, men inte gradvis, lem för lem…

Sköterskan smög in och vi båda tittade på varandra och tänkte samma sak, hur roligt min moster snarkade, eller rättare sagt hur hög, så vi brast i skratt i den mjuka morgontimman.

Vi tittade igenom mamma, lyfte täcket och undersökte det som fanns kvar av hennes kropp. Jag hade sett på natten att ena foten såg sämre ut, och sköterskan bekräftade min misstanke att hon nu fått en propp i foten hon hade kvar.

Jag sa till mamma;

- Jag kommer snart lilla mamma… och sen gick jag ut i korridoren för att gråta. Lena, som sköterskan heter kom efter och kramade om mig.

­- Jag vill inte att det ska fortsätta, det måste få ett slut. Stackars lilla mamma! Hon är inte värd den här döden… inte detta slut.. det är ingen, jag orkade inte tänka tanken och stå upp samtidigt så segnade jag ihop till en liten pöl på golvet.

 Tårarna brände sig fram ur tårkanalerna för dom var så stora och fyllda med sorg att det kändes som om ögonen skulle sprängas. Hjärtat har redan brustit…

Mamma kämpade och drog tunga andetag, något hade förändrats igen och man kunde se en skyhög puls som gjorde så att hela mamma vibrerade. Det såg nästan ut som hennes kropp högvarvade för att lyfta som en helikopter.

Jag och min moster lejde en av sköterskorna att sitt med mamma medan vi åkte till affären. Jag behövde handla lite proviant för min tid, och som helgen hade sett ut räknade jag med att vi skulle gå igenom flera dygn till i kampens tecken.

Moster skulle åka hem, jobbet väntade men hur mycket hon än försökte så stannade hon en liten stund extra för varje gång som hon bestämt såg för att gå.

Hon grät lilla Gullan, snyftade och var så ledsen och jag försökte trösta så gott jag kunde.

”Jag vet att det är sista gången jag ser henne… jag kommer aldrig att se henne mer när jag lämnar detta rum.”

”Nä, jag vet kära du”, sa jag och höll henne hårt. Tills slut fattade hon mod och jag följde henne till dörren. Det var så svårt för henne, stackars moster, hon skulle lämna en del av sitt liv bakom sig i vetskapen att den delen dör, och hon kommer aldrig att vidröra den igen…

När jag kom in till mamma igen så var allt som vanligt, eller som vanligt, situationen var sjuk men när man levde i den så växte man med det outhärdliga, vare sig man ville eller inte och fann sig i faserna, doften och hela upplevelsen.

Jag pratade, berättade, frågade, svarade för henne och tvättade hennes mun, kammade hennes hår och när det bara var hon och jag igen, så sa jag till henne att,

- Nu mamma, så ber jag syrran komma med Tess och sen bor vi båda här med dig till dess att du är stark nog att åka med oss hem, så var det sagt och nu har hela helgen gått och du har inte fått vara med henne.

Jag gick ut på altan, rökte och meddelade släktingar om läget, och vissa kunde fortfarande inte förstå att mamma kämpade mot döden varje sekund och för varje sekund som hon vann slaget så kunde hon förlora nästa och döden skulle få sin vinstpokal, ännu en själ till sin oändliga samling.

Vi läste damtidningarna, om prinsar och prinsessors skandaler och vilka klänningar som var snyggast på Madeleine eller Viktoria. Vi löste korsdord, och tittade på tv, en söndagspredikan. Och för första gången lyssnade jag till den. Prästens ord var helt plötsligt så begripliga, eller var jag så desperat att jag önskade det. Att mamma kom till Gud, och allt skulle bli bra till slut.

Vad som än väntade så kunde inget vara sämre än detta.

Min lilla mamma, som är så rädd, så beroende att någon av oss att hålla en hand bakom hennes rygg, jag visste inte alls vilka svindlande vägar hon befann sig på, jag vet inte var hon finns bakom den lugna, sjuka fasaden. Kanske gråter hon, kanske är hon lika rädd som hon var tidigare…

Klockan gick, till slut anländer syster med mitt lilla yrväder. Tess springer fram som en tornado i korridorerna och virvlar upp allt liv som legat stilla och vilat.

Syster hälsade på mamma, pussade henne på pannan en sista gång innan hon skulle gå och man kände att nu var det sista gången även de sågs.

Smärtan av att se systers mage och bebisen där inne som mamma inte skulle hinna se… Det var hennes första tankar när hon visste att hon skulle dö, att hon inte skulle hinna se bebisen.

-          Jo det hinner du, sa man tröstande. Hon visste nog mer än vad hon avslöjade.

Tess lekte åt godis och man hör hur mamma blir lugnare i sin tidigare så ansträngda andning. Jag tittar på henne och jag ser att nu är friden hos henne.

Under hela helgen, så har jag kunnat lämna mamma för korta stunder, för jag har vetat hela tiden att hon inte dör utan mig… Jag har haft sköterskorna hos henne för att hon inte ska bli rädd och tro att jag lämnat henne ensam, inte för att jag är rädd att hon dör ensam, för det vet jag att hon inte skulle göra utan mig.

Jag tar Tess och vi går in på toaletten, vi duschar, och jag känner så hur mamma kallar på mig… Jag hör inte det, men jag känner det starkt och jag sköljer ur schampot ur Tess och mitt eget hår. Jag känner en liten stress växa. Vi klär oss snabbt och när jag tittar till mamma så vet jag att nu är det dags…

Jävlar… Jag får panik.

Tess… mamma, hämta Lena… vågar inte släppa mamma… hur fan gör jag… klockan, jag ringer på klockan…

Tankarna rusade i mitt huvud,

-          Ingen fara mamma, jag är här förstår du, gör det du måste jag stannar med dig… hela tiden Lilla mamma, orden stockar sig och ut kommer en gråt som inte dränker orden utan stärker dom.

Jag låter klar och stark. Inombord råder ett totalt kaos, hjärtat slår och jag klamrar mig fast vid mamma och vägrar släppa även fast mina ben springer i luften och vill ut… Dom vill inte stanna…

Lena kommer in, hon ser genast på mamma att tiden är inne, och avskedet nära. Hon tittar på mig och jag säger det hon just bekräftat.

-          Vill du att jag stannar?

-          Jaaaaaa…..snälla…. jag kan inte.. paniken sprider sig i mig…

-          Jaaaa, snälla för Tess… hon kanske blir rädd, jag vet ju inte vad som händer…

Lena kommer in och sätter sig på sängen.

Andningen blir fruktansvärt ansträngd, det tar en lång stund innan hon får åt sig andan… Tess kommer och kryper upp i mitt knä och tar en av tvättlapparna och börjar tvätta mormor i ansiktet och förstår att mormor jobbar nu… hon har det svårt och Tess assisterar så gott hon bara kan.

-          Mormor ajaj… mormor hova…, vilket betyder att mormor har ont och mormor ska sova. Tess tolkade mormor andning som snarkningar. Det var ju inte helt befängt, och hon skulle ju komma att sova…Kloka lilla flickebarn.

Jag gråter för mamma dör framför mig, jag gråter för att Tess sa mormor för första gången i helt rätt ögonblick. Mormor hann höra hennes lilla klara röst.

Jag gråter för att jag skäms, jag är så rädd att kroppen skakar och jag har inte en chans att dölja det för mamma, jag skäms för att jag inte har makten att hålla min hand under henne och lyfta henne ur den här härvan…

Jag gråter, och pratar med henne hela tiden.

-          Nu jävlar mamma, hoppar du på moppen och åker iväg fort som fan, skit i allt och så bara kör du!! Du ska iväg så du kan vänta på mig när jag kommer… Har du inget ben så kan vi köra permobil och stanna under ett träd och ta oss en rök.  Om du inte släpper taget nu så vet inte jag var jag ska ta vägen sen! Eller hur.. Lilla mamma…? Släpp… jag pussar hennes panna…

Helt plötsligt så börjar sköterskan skratta lite i bakgrunden, sedan säger hon:

-          Det där med permobilen gillar jag! Det vill ju jag också vara med på!

Vi fnissar och säger att hon kan väl möta upp oss på en kaffe och rök i skogen.

Tess har tagit två små porslinsänglar som hon leker med samtidigt på mormor bröst. Tess vänder sig upp mot mig och tittar samtidigt som hon flera gånger ber mig att vara tyst… och säger

- Nej nej… mormor hova… Hon ser förskräckt ut och undrar nog varför jag ber mormor gå när hon bara ska sova en stund.

Änglarna pussar mormor, dom pussar varandra och mellan varven så tar hon en luden apa som hon trycker till mormors mun och som också ska pussa mormor… Vid ett tillfälle får jag ta bort apan och hänvisa henne till änglarna istället, för jag är rädd att apan ska täppa igen mammas mun helt. Vi skrattar och jag säger till mamma att Tess försöker stoppa upp henne med en apa!

Tess leker obrydd vidare och jag trampar vidare i panik och rädsla. Mamma kamp blir svårare och svårare och jag känner en konstig smärta som börjar som om någon skjutit mig i bröstet med en gevärskula… smärtan sprider sig och blir varm och jag känner en panik i den jag redan hade och med den känslan börjar jag nu uppmana mamma… mina ord skrämmer mig men jag maler på… Hela mammas torso tar i för att få till sig syre, man ser ingen puls från aortan längre. Allt är stilla förutom bröstet. Händer, armar benet… allt är en stilla kamp om liv och död. Hon låter mekanisk och hennes rosslande låter hårt och ekande.

Jag vill svära och skrika till sköterskan. Jag vill hjälpa mamma, att leva eller att dö.

För helvete! Hur fan kan man stå och se på det…? Mina tankar är desperata och jag förstår också just i denna stund vad barmhärtighetsdöd är.

Är man av min natur, hjälpsam och empatisk så finns det ingen mer motsägelsefull känsla att se på när någon  dör, man kan inte hjälpa henne, ingen gör det även om man ber dem, du kan inget göra… vare sig du vill eller inte…

-          När du känner smärtan i bröstet mamma, då skyndar du dig och släpper efter för den.. Kämpa inte emot, då blir den mycket värre… följ med… släpp ut den… gör det, annars gör den så ont! Släpp mamma, släpp taget… Det blir så mycket bättre sen ska du se, och jag finns alltid för dig och Tess... alla… finns... Patrik, jag... Karolina och Marcus och Matthias… Vi följer dig hela vägen fram, Lilla Mamma… Du måste gå… Med de sista orden, förvrids mammas ansikte till ett fruktansvärt skrik… hon försöker ropa på mig men släpper taget i det sista andetaget… Inte ett ljud kommer över hennes läppar förutom ljudet av den luft som nu sakta lämnar hennes lungor. När livet och skriket släpper taget om mamma och hennes ansikte långsamt återgår till det lugna uttrycket igen, ser vi hur tårar rinner nerför hennes kinder…

Stilla, stilla… Flera tunga suckar följs åt med en liten stunds mellanrum. Stilla, stilla…

Nu är det slut…Min lilla mamma…Det gör mig så ont, det gör så ont att jag snart måste dö… var ska allt det här onda ta vägen om det inte spränger min kropp i bitar?

Jag lyssnar, tittar… hon suckar… men jag ser inte en puls, inte en rörelse. Bröstet stilla… hon suckar länge denna gång och jag hör att det var den sista sucken som kom… Nu var hennes kropp tömd på luften som fyllt henne med liv.

Hon är död den 23 maj 20. 14, jag och sköterskan tittar på varandra och så säger Lena,

- Hon har ju väntat på Tess hela tiden… Hon gjorde inte det här utan er.

Så sant var det, det hon sa. Mamma hade väntat på det tillfälle när Tess och jag var samlade och det var så likt den plan vi talat om tidigare.

Vi skulle bo med henne till dess att hon var så pigg att hon kunde komma med oss hem. Vi sa inget, men både mamma och jag visste i all tysthet vad det betydde, att hon inte skulle hem, hon skulle dö.

Det var hennes sätt att se sitt slut.

Så blev det, jag lovade att hon inte skulle gå igenom något själv, att jag inte skulle släppa hennes hand, och hennes lilla sol var med… Tess. Det är det bästa jag gjort, men även svåraste.

Fast molekylerna stannade runtomkring mig när hon dog, fortsatte klockan att gå.

Vi klädde henne, och plötsligt kommer gråten igen, men av vördnad. Jag får syn på hur Lena vidrör min lilla mamma, så död som hon var, lade hon varsamma händer på henne, med samma respekt som om hennes hjärta fortfarande slagit. Det var bland de vackraste syner jag sett. Tack så mycket… Tack av hela mitt hjärta! Du är så fin lilla mamma... så fin.  

Hon såg så fridfull ut och dagarna efter hennes död fick hon ett leende som visade en frid som gjorde mig lycklig. All den ångest hon haft som människa… var borta.

Axlagården var det bästa som kunde hända min Lilla mamma. Vi försökte se till att hennes sista tid var skön och vi gjorde vad vi kunde för att dämpa hennes ångest och ge henne frid, som hon så väl behövde.

Respekt och vördnad inför liv som död på mammas villkor.

Fem månader har gått… Jag minns fortfarande och kan beskriva varje hårstrå, por och rynka, hur mjukt din hud var och hur du doftade. Smärtan är fortfarande lika svår, men jag gläds över att du har det lugnt och skönt, utan smärta och oro.

Kram Lilla Mamma, vi saknar dig så väldigt mycket…

Idag sitter min lilla mamma som en ängel i miniatyr,
på gardinstången och övervakar mina köksbestyr.

Hon följer varje steg vi tar och önskar att idag hade hon varit kvar.
Men det mamma också vet, är att vi kommer alltid att älska och sakna henne i resten av våra da’r.

Vi kommer aldrig mer att skiljas åt av tid och rum,
våra tankar finns även om munnen är stum.
 
Lilla ängel mamma, sitt du där och vaka över mig,tills dess att jag kommer till dig…

 





Barnen sitter i köket, och ritar bilder till mormor. Tess sjunger för full hals och Lucas och Belle sitter och språkar sinsemellan om färger och vad som hänt dom under dagen.

Belle ritar mormor när hon var ung… ” – Kolla vad snögg hon va när hon va ung?!”...

Hon håller upp en färgglad bild och en Picassolik kvinnogestalt träder fram när ögonen vant sig med alla glada färger.

Tess riter som en galen, i takt med hennes känslosamma sång.

Dom ritar livet i färg så mormor inte känner sig så ensam och rädd.  

Dom vet. Men att Belle får efterverkningar är jag säker på då hon är i den magiska döden- åldern. Lucas ville inte… ”- Nä… jag vill inte heller att hon ska dö”… sa jag till honom.

Igår fick vi veta definitivt. Den blodpropp som hon åkt in för och som orsakat kallbrand i hennes ben hade en bakomliggande sjukdom…

Efter en skiktröntgen igår konstaterades cancer i sköldkörtel och lever. Mycket och många.

Så förutom den bittra sanningen att hon kommer att förlora sitt ben, fick hon veta att hon kommer att förlora sitt liv, inom en snar framtid.

Hon har inte nått pensionsåldern. Hon ska fylla 64 i sommar… men hon hinner nog inte komma till sitt eget kalas.

Dom kan inget göra, inte ens aggressiv behandling kan göra något för henne och hennes hjärta är nu så trött att det sviktar. Endast det finns det medicin mot… men frågan kom idag. Vad vill Ni göra om hjärtat slutar slå?

En fråga som man inte kan föreställa sig innan den plötsligt finns där.

Jag och min syster vill inte att dom tvingar igång ett hjärta som inte längre orkar pumpa livet genom sin värd… Låt henne somna in fridfullt.

Och med hennes sviktande hjärta värker mitt och jag gråter som om jag vore 7 år igen.

I min egen egoistiska sorg över att snart bli handikappad och rulltstolsburen mesta dels av tiden, väcks jag av klockor som klämtar att min mammas tid nu är kommen.

Sorgen över en bagatell, byts ut mot en annan sorts sorg.

Man ställer frågor, som om dom skulle hjälpa och kanske göra saker lättare, men vad spelar det för roll?

Det som spelar roll är inte hur lång tid hon har kvar, eller om den går att göra längre utan att vi gör det bästa av den.

Vad människor än säger om min mamma, hur många fel hon än har gjort, så är hon min mamma, min lilla mamma som inte klarar sig utan mig, eller mina syskon.

Allt som började med en propp… Slutar med att snart är hon borta.

Efter sin stroke för några år sedan blev hon mer mamma än vad hon varit någonsin. Så den tid de flesta normalt får med sina föräldrar har vi fått ganska nyss och nu blev den avbruten.

Lilla mamma, som jag lovat att hon skulle få dela rum med Tess när hon kom hem och fått sitt ben amputerat…

Vad ska jag säga nu?? Nej… jag kommer att säga att när du blir friskare lilla mamma så ska jag hämta hem dig och jag har redan ställ i ordning din säng och tömt en garderob för dina kläder. Nu väntar vi bara… att du blir så pigg att du får komma hem.

Det som har kantat min uppväxt och unga liv, trodde jag skulle hållas stången för jag har sett döden på nära håll, fler gånger än dom flesta i samma ålder. Men det gjorde den inte, den gav inte uppskov till mina nära och kära för det… Döden skonar inte någon.

Mamma ska tro att hon kommer hem, hon ska tro att snart kryper hennes lilla barnbarn upp i hennes säng om mornarna och förgyller dagens början med hennes klara skratt och smittande leende. Det är det hon ska tro, att hon ska vinna över tumörer och kallbrand och döden får vänta lite till…

Men jag vet att hon vet… och jag vet, vi alla vet att döden är hennes främsta rädsla är att dö.

Hennes liv har varit en enda stor rädsla. Ångest för att leva, ångest för att dö, och då förtjänar man att få mer styrka att tro, att man kommer att klara det här, även om det så är ett mirakel.

Jag vill inte att mamma är rädd, hon har varit det hela sitt liv, för att leva, och livets alla besvikelser som finns. Hon har varit rädd för det som ännu inte har hänt och allt som kommer att hända.

Så jag vill ge henne tro att kanske, även om bara en nanomillimeter kan göra någon skillnad så finns den och hon kan kanske klara det.

Min mamma, är inte bara min mamma, utan min mamma som jag alltid tagit hand om. Som jag alltid sagt till ”- Att det fixar sig, det ordnar sig… jag hjälper dig”. Det har vi alla ungar sagt till henne.

Jag är arg och rädd, men inte för att hon försvinner men att jag kan inte säga att # Det ordnar sig, det fixar jag, ingen fara va inte ledsen… ”.

Jag kan inte göra ett dugg. Maktlös och frustrerad vrider jag och vänder på allt men mitt förnuft bekräftar faktumet att hon är alldeles för sjuk. Jag kan inte fixa…

Ord som inte kan sägas…

Lilla mamma förlåt, men jag grejar inte det här…

Lita på att allt blir bra och du behöver inte vara rädd. Jag vet, att på andra sidan så blir allt bra. Ingen rädsla, ingen ångest och där finns du med mormor och morfar till dess att jag kommer… För du måste finnas där så att jag vet var jag ska gå när min tid är kommen… Där finns inget ont som kan skada dig och där finner du för första gången en harmoni du aldrig känt i ditt levande liv. Jag lovar och svär att det är sant. Om jag kunde återvända skulle jag ta din händ och visa dig vägen fram mot det du snart skall möta. Men först måste jag ta hand om mina barn och barnbarn…

Onskar så innerligt att du fått se världen i ett annat ljus än mörkret du upplevt på vår planet…

Du ska veta att jag kommer att sakna dig. Det kommer vi alla…

Jag kommer att sköta din grav så att alla kan se att vi sköter om varandra i vår familj. Jag kommer att ibland glömma att du är borta, för att du alltid funnits, så när jag ringer dig får jag inget svar. Om du kunde trösta mig, så kunde du se och förstå att mitt hjärta snart spricker av sorg och du skulle känna hur mycket jag vet att jag kommer att sakna dig.

Vi har skällt på dig och tyckt att du varit jobbig, men det spelar ingen roll för du är vår lilla mamma. Det är sånt man gör i en familj.

Din kropp är så trött lilla mamma, den orkar inte mer. Var inte rädd, vi följer dig hela vägen fram. Jag lovar…hela vägen.

Jag älskar dig lilla mamma, vad än världen tycker.

Våren kanske är på väg, för något inom mig glöder…

Nåja, den har då gjort att jag kom på en rätt dråplig situation som inträffade häromdagarna.

Jag, min medryttare Jessica, Lucas (som kommit med bussen från skolan) och totalt 4 hundar gåendes hemåt efter vägen.

Som vanligt ser vi hur en lastbil kommer och möter oss och den girar över vägbanan till andra sidan utan att ens sakta ner farten.

Trots att vi ser ut som en cirkus på flykt, lättar han inte foten från gaspedalen utan håller den kvar och hoppas att det går bra antar jag.

I min frustration över hur tunga åkare nonchalerar oss gångtrafikanter efter vägen och speciellt när man går med barn… och då syftar jag inte på Jessica trots hennes ringa ålder.. ;)

Utan jag klämmer till en ”dumskalle”.

En dumskalle är en gest där man slår sin egen handflata snabbt mot pannan.

Detta gjorde jag för att jag ville markera för honom att det är inte OKEJ att köra förbi mig utan att lätta på gasen när jag går med mina barn efter vägen.

Jag må vara jävligt outbildad, men är det inte så att man som bilist, oavsett fordon skall anpassa farten till omgivningen??

Så om det står 50 km/h och barn går på vägen så kan dom hålla farten och hoppas att barnen inte vinglar ut i gatan, eller så kan dom sänka farten till 30 km/h och vara ganska säker på att dom hinner stanna.

Men vad händer, och det är inte första gången jag gett en bil en dumskalle.

Jo chauffören tvärnitar, han glider med sitt ekipage på tvärsan över hela vägen, och efter en sekunds glidande lastbil, kastar han in backen och trycker gasen i botten.

När han inser att han inte kan backa i kapp oss, för han var ju faktiskt efter en trafikerad väg, kastar han sig ut och vi stannar upp och inväntar honom, en medelålders man som kommer med väldigt bestämda steg.

” Vafan gör du så där för”, skriker han.

” Ja antagligen för att du kör så jävla fort förbi oss”, skrek jag tillbaka och nu jävlar växte jag minst en halvmeter i längd och fick 43 i skostorlek.

” Jag kör inte snabbare än 50…” fortsatte karlen, galen och frustrerad.

”Jasså”, sa jag.

”Varför uppfattar jag då det som om du kör som en galning och dessutom ser du att vi är en hel drös på vägen med barn och djur, och du lättar fan inte på pedalen för det”, nu jävlar… tänkte jag.

Käftandes stod vi då där, han galen och jag galen, och äntligen hade jag någon, av de här tunga fordonsåkarna framför mig och nu fick han vad alla andra också skulle fått om dom stannat.

Jag hävdade min rätt som gångtrafikant och mamma, han till sin och så höll det på.

Jag sa till honom att om han hade visat hänsyn så hade jag inte gjort så, och om jag kört som ett arsle så skulle jag ha full förståelse att jag fick ett ”fuck you” av en gångtrafikant. Det trodde inte han, men däremot sa han att” Du kan väl för fan hålla reda på ungen din”!!!!

DÅ brast det totalt för mig.

Karlen stod nu så nära att jag kunde känna hans andedräkt i ansiktet och han lutade sig över mig så hans överarm nuddade min axel.

Då krympte jag och min skostorlek. Jessica stod en bit ifrån och såg på, hon laddade och var beredd på att han skulle ge mig en smäll. Så otrevligt kroppsspråk använde han.

”Tack vare tung trafik och erat arroganta jävla sätt så törs jag inte låta mina barn gå efter vägen själva”, för ni behandlar de gående som om dom var hundskitar efter vägen.

Vi spottade och svor till varandra, och jag försökte vädja honom som far, att nog skulle väl han vara mån om sina barn efter vägen, men jag tror inte han hade några barn.

Men han höll med om att om han gick med sin hund så ville han ju att dom som passerade i bilar eller lastbilar skulle ta hänsyn att han faktiskt gick där med sin hund.

”Precis som jag, och jag har inte bara min hund, jag har min familj med mig”, och i det andetaget tänkte han nog efter och höll med även där.

”Du drar mig över samma kam som andra” sa han, och det erkände jag men sa också varför till honom. Att ingen av lastbilarna någonsin visat större hänsyn vare sig för 50- skylten eller att man skyltar om barn.

Som slutreplik säger han ” JAG HAR DÅ HUNNIT STANNA”, säger han med en belåten min.

”Ja eller hur, det såg vi ju med tanke på hur du fick stopp på den där… Tänk efter nästa gång du håller gasen hur illa det kan kännas”, sa jag, med en belåten min och vände honom ryggen och gick.

Jag fick alltså en utskällning av en chaufför för att han inte håll farten och inte lättade på gasen…

Men hur ligger det till? Har dom inte skyldighet att anpassa farten om det skulle finnas hinder eller något efter vägen?

Jag hörde att en yrkeschaufför här i byn hade sagt att han skulle hellre köra benen av hästarna än att köra saktare än 50!??