tusentankar

Dagar, veckor, månader och år.... Det går allt för snabbt. Kanske för att jag har häcken full vareviga dag. Men misstolka inte detta som någon sorts beklagan som vissa gör när jag berättar vad som händer i mitt liv om dagarna.
Om jag inte hade min lilla gård med hästarna och hunden, katter och barnen, vad skulle då hända?

Jag får panik när jag ser människor som vaktar sina kl13.00 serier som är så dåliga att änglarna gråter och Gud skulle börja sniffa kokain om dom såg en veckas avsnitt av de där amerikanska dunderkassa studiosåporna. Allvarligt? Hur orkar man? Eller när man märker att en människa har så lite intresse i något annat så att deras frågor hakar upp sig, eller att deras liv blir så inrutat och förutsägbart att dom inte kan gå ut utan att kolla spisen och låset 13 gånger för att försäkra sig om att det inte kommer att brinna eller gå in en tjuv. Och sina kortare resor planeras minst en vecka i förväg.
Minsta lilla spontanitet i deras liv blir en farlig och galen dygd som man inte kan godta. De besväras och ser enbart det negativa kring spontaniteten, som jag tycker är underbar. Men inte många kan ta att man spontant ringer och frågar om vi ska dra på affärn eller till Risträsk... Jag älskar dom som kan, de förgyller mitt liv.

Att umgås med de "tjudrade" blir till slut ett helvete. De sitter fast i sin tjuderpåle och kan inte gå längre än kedjan sträcker sig från pålen. Gör de det tappar deras dag struktur och planering och humöret med det.
Tack och lov är jag långt i från den punkten även om jag är den som inte gillar att lämna mitt hem, men det är inte för att jag inte vill åka bort.
Jag vill helt enkelt inte lämna mitt liv! Inte för en stund.
Jag trivs och älskar det.


I veckan kom Hasse, han är hovslagare och mödade sig hit även om jag "tappade" en hel del viktiga kunder för att vi skulle få behålla honom här uppe i norr. Fast å andra sidan så har vi Viktoria också, hon är en alla tiders hovslagare hon med!
Mina flickor skulle skos, sulas och broddas. Och nu är dom det! Nu kan dom räjsa runt som unghästar på grönbete. Fast Catta höll ändå på att göra en dundervurp när jag longerade henne i går.  Hasse stannade en natt och fortsatte sitt arbete som den gode man han är och det är beundransvärt, tålamodet och ihärdigheten. Även om arbetet en hovslagare gör ser både ont och obekvämt ut så är dom otroliga. Att stå som en ostbåge under hästarna och ta både ris och ros från mer och mindre förtjusta hästar och sen desstutom, stå ut med undrande och frågande ägare som "hummar" och "jahaaa'ar" bredvid. Hasse delar mer än gärna med sig av sina kunskaper och sin filosofi och ödmjuk som han är så är ingen fråga för dum att besvaras.
"Varför har hästen en hov?"
Hasse skulle förklara även om det fär andra var en rätt korkad fråga.... Här tycker vi om Hasse och han är välkommen närhelst ödet skulle ta honom förbi vår gård igen! Anytime!

Han har lärt mig vikten av vården kring hovarna och resten av hästens välmående.... Allt börjar i grunden sa han en gång, man bygger inte hus på en sprucken grund... Och det är så sant Hasse, så sant....

En hov är ju bara en femtedel i hästens harmoni, resten är de andra tre hovarna och sen DU!
Du är den som ger hästen det goda liv den förtjänar!

Nu ska jag hasta vidare i mitt underbara liv!
Hoppas det inte dröjer så länge till nästa gång, Lev väl, Maria.