... min vän.
En snabb klapp på hans axel...
Jag vill kasta mig om hans hals och berätta vad dom båda betytt för mig.
I några få år av mitt liv blev de en nära och ovärderlig del av hela min familjs liv.
De fick se mig nerslagen, knäckt och mina allra innersta demoner och fiender. De har gått igenom min glädje och min största sorg och mot deras axlar har jag lutat mig för tröst och stöd i de stora frågorna kring livet... både födelse och död.
De blev min fasta punkt, när min egen värld svek mig. De blev mina barns surrogatväktare där de blodsliga gett upp.
Ensam är inte stark. Det lärde jag mig av dom... För när jag inte orkade söka mig hjälp och tröst så fanns dom. Dom kom i lagoma mängder och fångade alltid upp mig innan jag föll hårt.
Nu står dom där... där jag stod för ca 2 år sedan.
De följde mig genom mammas sorg, nu ska de igenom sin egen.
Jag önskar att jag kunde trolla, trolla bort cancern... och jag har i min önskan redan eliminerat risken att det skulle drabba mina bästa vänner. Då jag dragit en gång dragit cancern till deras tröskel.
Men vad hjälper det. Inte alls... det drabbar ändå.
Det jag stod inför, står nu framför deras dörr och knackar tungt och bestämt. Konsekvenserna kring cancern, andas stilla och ihärdigt på deras fönster... även om ingen öppnar så kommer ödet inte att vända och gå. Det vet vi, det är för sent.
Behandlingarna är avslutade, nu finns ingen tur... inte ens hoppet glimtar i någons ögon.
Inga under eller mirakel kommer i en annonym present på hans sjukbädd.
Det såg jag igår. Med en fast blick tittade han på mig och jag såg att där fanns inga tvivel, han vet var han ska, han är redo att följa stigen som så brutalt lutar utför med knotiga rötter och stenar längs med.
Det gjorde mig så ont, jag har ju sett blicken en gång förr och den varken glömmer man eller missförstår. Det är en blick som stannar kvar... för alltid på min näthinna. Jag vet så väl vad den betyder.
Han vet att jag vet... och vi hade några sekunders av tyst samförstånd våra ögon emellan.
Jag tänker inte gråta, men jag vill säga vad som känns ihjärtat. Sånt har dom rätt att veta likväl som att deras liv nu ska ta slut.
Jag ska finnas, så som dom fanns för mig. Lille vän... i mitt hjärta finns ni. I mitt hjärta finns ni alltid kvar.
Jag ska återigen lägga min hand på den sjukes, säga att ”Du har gjort gott i mitt liv, TACK för att du finns och att jag hade äran att få möta dig här och nu..vill du så följer jag hela vägen fram tills du vill säga adjö. Jag vänder inte, jag lämnar dig inte.... jag är med för dig och dina kära.”
Jag ska hålla mina vingar över hans kära, och säga ” Jag finns, närhelst Ni behöver.. så länge mitt hjärta slår”.
Jag ska vara stark, vara den Ni var när jag behövde styrkan. Men sen ska jag gråta, gråta för min maktlöshet, och för att jag förstår.
Jag har gått den här stigen förr... när jag lovat min mamma att hålla hennes hand, hela vägen fram, så jag är inte rädd. Jag ber dig att inte vara det heller... även om du lämnar alla du älskar så ses ni igen. Jag kommer så småningom... Du är en del i alla oss som mött dig, du finns i våra andetag, i våra tankar... alltid.
Jag gråter för mig själv, för att jag kommer att sakna, men mest för att någon annan måste igenom det som gjorde så ont, och inte vilka som helst. Jag gråter för deras skull.. deras förlust.
En tung tid kommer... jag önskar jag kunde ta bort deras smärta... men utan den vet man inte hur man har älskat, så det vore själviskt och omöjligt att ta bort om än jag kunde.
Har man en gång älskat så måste man också känna den vansinniga smärta som följer.
I mitt hjärta kära vänner... alltid i mitt hjärta.
