tusentankar

upptäcker jag när jag surfar in på Cancerfondens hemsida.

På tv reklamer och i tidningar ser man och läser om att skänka en slant till forskningen. Ofta får man flera budskap och det kan vara om hjärt & lungfonden, Rädda korset, världsnaturfonden, SoS Barnbyar och allt vad det nu är, så tänker  att man kanske skulle ta och lämna ett bidrag för att dra ett strå till sacken.

Men innan reklamen är slut eller man vänt blad i tidningen så glömmer man det, och om tanken fortsätter att gro så har man glömt vilken reklam det var som väckte den.
Och vilken ska man välja?
Vad är mest troligt att man råkar ut för, eller en närstående?

Helt plötsligt står man där, men sin mammas diagnos i handen. Lämnad och övergiven av läkare och sköterskor och latinska termer. Vad gör man, och vem hjälper mig?
I vårt fall handlar det om Cancerfonden.
Vi hamnade i ett dilemma, vården ville flytta mamma, men det ville inte vi, deras flytt skulle innebära att mamma skulle få tillbringa de många dagar ensam och i hennes tankar lämnad åt sitt öde. När man ska dö, är man rädd och man vill inte vara ensam, man vill ta vara på tiden med sina barn och barn barn, och vi med henne. En orimlighet för oss att lämna henne i sticket när vi lovat henne att följa hela vägen fram.
Endast den onde dör allén.

Sköterskor och läkare, de arbetar för allt som har med vården att göra men där lämnas vi närstående utanför. Bara diagnosen och smärtan har vi i vår hand och personalen på sjukhuset har inte , fast de skulle nog vilja, den extra tid att lägga på omtanke av oss omkring patienten.
De är bara människor de med och att arbeta och ta hand om de sjuka är nog så jobbigt, kan jag tro, så att bära en del av anhörigas börda, är nog psykiskt omöjligt även om det avsattes tid för det.
För dom är det patienter, för oss är det mammor, pappor, barn, far och morföräldrar, vänner... Deras empati är ändå beundransvärd och det bemötandet vi får är en ju en sorts bekräftelse att dom förstår...
Men det saknas något...

Vem talar om vad vi har för juridiska rättigheter som patienter eller närstående. Vem kan lyssna till dig när du inte har eller vill belasta någon annan för din sorg. Man vill ibland att någon helt utomstående kan låna dig sitt öra...
När jag eller du själv drabbas av cancern och det blir övermäktigt att bära?

Fonden finns, för vad det är nu som drabbat dig. I det här fallet oss och vår mamma.

Jag har faktiskt bara sett Cancerfonden och deras gåvonummer, men idag såg jag resten av allt fantastiska arbete dom uträttar.
Dom finns för den sjuke, för oss nära och kära, för stora och för små...
En hemsida som man kan förstå och uppfatta även om man sitter framför datorn med gråt, sorg och desperation.
En hemsida som skickar dig åt rätt håll när du vet varken ut eller in, och framför allt så finns där en levande människa som kan svara, lyssna och förstå. 
Det är människor som kan det dom gör och vet var du ska vända dig om det nu gäller bara att låna ett öra eller få juridisk hjälp. 
Ofta när man drabbas av sorg, vill man gärna bli förvirrad och disträ. Man orkar inte leta sig fram i telefon eller internetdjungeln, då ger man upp.
Det behöver man inte där...
Men jag har inte sett hur professionella dom är, förrän idag. 

Jag vet inte hur, och jag vet det är deras jobb, men Tack du hjärtliga kvinna som tog mitt samtal idag. Som lyssnade fast jag grät eller jagade både mitt barn och hundar runt gården. Tack snälla och kunde jag skulle då få en stooor kram för det du gjorde för mig i den stunden var så stort... så stort. DU anar inte vad värdefull du är. Tack.

En sak vet jag iallafall och det är att jag kommer att se mer när jag ser reklamen för alla våra fonder. Och jag kommer att ge mer. 
Jag har skänkt till fonder men egentligen bara till Logotypen, nästa gång skänker jag till Fonden som är allt, mamma, oss anhöriga alla andra sjuka och dera nära, och alla dom underbara själar som jobbar där!