tusentankar

Som en sovande ängel, ligger mamma där tills hon helt plötsligt slår upp ögonen ch ber om energidryck. Den gillar hon, choklad och blåbärssmaken som dom har där på lasarettet.

En enorm lättnad att ta sig till mamma blev det, all oro man burit hemma, om att inte hinna träffa henne byttes ut väl där.
SKulle jag orka se henne? Känslor svallade inombords och kom som en torped upp ur min strupe och ville tränga sig ut, genom tårkanaler och genom min hals.
 Jag svalde och genom ett under torkade de tårar som trängt sig ut just som jag öppnade dörren och klev in i hennes rum.
Tess hängde som en slak liten trasdocka i min famn då hon förlängesedan sov en djup sömn, och vi fick bära henne så från bilen.
Mamma vaknade ur hennes lätta sömn och trots att hon knappt kunde log hon, och det var inte munnen som log utan hennes ögon. Mitt i allt det vita, dörrar, väggar, hennes sängkläder och hennes sjukhusskjorta och matchande vita hår gnistrade hennes ögon till som att de fick en elektrisk kontakt när de fick vakna och vila sig på den sovande lilla Tess. Det visade sig att Tess väl behövde sömnen för veckan som gick blev tung och sömnlös för oss alla.

Mamma delade sin mat och sina energidrycker med Tess, fast hon så väl behövde den själv och Tess behövde ingen extra, kan man väl påstå. Men bilden av dem två, hur de delar en flaska chokladdryck med varsit sygrör och pannorna ihop etsade sig fast i mitt minne och jag önskar att mina ögon förvandlats till en kamera i just den stunden, eller att jag skulle kunna skriva ut just den bilden genom en usb- port i nacken.
Den blev oförglömlig.
Under dagarna kom släktingar och hälsade på mamma. Välbekomme, för att skingra tankar både hos oss och mamma.
I tysta stunder, när vi blev lite ensamma i rummet så kom då funderingarna.
Tankarna och frågorna kring vad som komma ska..
Trots att man ville gråta så hölls modet uppe av en osynlig kraft och vi småpratade kring döden, och allt det som kommer med den.
Jag sa också att jag kommer ju jag me... Förr eller senare. Jag kanske t o m kommer dit snabbare, för jag kan ju bli överkörd när jag hämtar posten. Att cancern drabbade henne, behöver inte betyda att hon gjort något fel, utan den slår hårt och brutalt mot alla, barn, vuxna och oavsett ålder.

Ingen förtjänar cancern och endast den onde dör allén.
Jag tror på det jag säger till henne... Det är ju liksom allt vi har.

HOn med, och hon blir lugn och trygg med att höra mina ord. Det blir vår lilla tro och det enda hopp vi har, hon och jag där i vårt ensamma sterila rum.
Vi, mina syskon och jag har kämpat hårt för att bibehålla lugnet omkring henne. Bara ljusa tankar, bara glädje om än den blir lite melankolisk stundoms... Men bara kärlek ska vi omhulda henne med, alla vi som bestiger hennes sal. Vi har inte fällt en tår inför henne, bara varit starka. Hon ska veta att döden är inget som gör henne ont, bara ett motsträvande ögonblick sedan blir det en fridfull vila, och hon finns sedan kvar.
Parallellt med oss, bara någon annanstans.
Det förtjänar hon, efter alla år som kämpande människa i en hård värld.

Jag saknar dig lilla mamma, och vill hålla din hand.
Men jag kommer snart och stryker din panna och finns sedan vid din sida.
Där kommer jag att finnas trots att livets ögonblick är det som står oss emellan.
Tills dess att jag kommer står tiden stilla.

VI ses snart, puss och kram lilla mamma.