tusentankar

Tre gånger om dagen, går jag ut och drar hö från en mer eller mindre frusen höbal. Ibland står jag med torvyxan och hugger som få män av idag kan svinga en yxa.

Otroligt nog, fastän jag inte är stor eller ens stark, så besegrar man alltid den där genomfrusna klumpen hö…

För djuren gör man allt även om det gör ont.

Jag tar en minuts paus… blickar ner över hagen och fast näsan fryser och svetten lackar, både i panna och armhåla… värms jag av den underbara synen.

Mina djur.

Där står dom, stora vackra och så varma i sina hjärtan, så ovillkorligt kärleksfulla. Fast bockarna Bruse som dock bara är två på denna gård, är väl knappast ståtliga med sina småväxta kroppar och ser mer ut som en hårig vril från en liten krum fjällbjörk.

Dom står där och krafsar med hovarna och frustar glatt, och några bräker glatt, och förväntansfulla och glada väntar dom på sin mat.

Varje gång uppskattar dom mig när jag kommer, aldrig får jag skäll om jag är sen utan då uppmuntras jag bara av ett mer intensivt frustande och bräkande och jag skyndar mig desto mer för att ge dom vad de så gärna vill ha.

 

Man får tid för eftertanke när man står där och drar loss höet. Idag var det lätt så stunden av reflexioner blev inte så lång som den kan vara ibland.

 

Idag tänkte jag att jag ska skriva ner vad som rörde sig i mitt huvud under en stund vid balen.

 

Maria Montazami, dagens kvinnliga förbild. Hon är blond, svensk, och har inte så mycket mer än gymnasial utbildning men lyckligt gift i USA och har en hel hop med friska normala barn.

Hon har mat på bordet för att hon är gift med en framgångsrik man.

Hon är som en förskönad höna, i en vacker skrud, men hennes består inte av fjädrar utan av stilfulla smycken och kläder.

Hon gör ”plåtter” och ”krimskrams” till något stilfullt och tvunget. Jag blir inspirerad av att hänga tofsar i mitt badrum och blondera håret…

Men det är inte därför jag tycker om denna väldigt okonstlade svensk/amerikanska.

Utan det är för att bakom de där orden hon uttrycker, och det kan hon verkligen inte, har hon ett äkta och mer jordnära budskap än ens maskrosornas rötter kan komma med.

Man ska inte låta sig luras av det lite lena, svåridentifierade djupet i hennes ögon.

Hon går djupt och kanske för att hon haft tid för eftertanke, alla de dagar hon snutit och bytt blöja på sina barn. För att inte tala om när hon stått och lagt in otaliga kläder i stora spegelförsedda ”walking closetts”. Hon har ju inte en höbal som jag…

 

Maria Montazami sa det vackraste av meningar jag någonsin hört en mor säga.

 

”Jag hoppas att jag lära mina barn allt jag kan om livet, så dom är välförberedda”

 

Jag gråter när jag tänker på det. Jag förstår vad hon menar även om hon långt ifrån fått med storheten i den meningen… Men en mor, som jag och många andra förstår.

När man kommit upp i åren, som Maria och jag… oavsett erfarenheter och upplevelser, är detta ett budskap som kommer att bli det viktigaste i mitt och ditt barns liv.

Sanningen att säga så slog det mig bara häromdagen djupet i meningen, då grät jag mer... som jag gråter nu.

Sanningen gör alltid ont.

Och häromdagen slogs jag av en ångestladdad och melankolisk tanke.

När jag förlorade min Lilla mamma, som vissa kanske inte tror stod mig så nära, dog en stor del av mitt hjärta. Den delen är fortfarande död, men den resten av hjärtat har blivit såå mycket starkare.

Jag har varit stark, hela mitt liv,  men inte klok.

Nu är jag stark och kan faktiskt också kalla mig klok.

Ty jag bär en kunskap som är bara min och unik, och den är jag inte rädd att dela med mig av.

Men mammas död, blev ett hårt uppvaknande. Jag förstod vad min Lilla mamma betytt. På gott och ont. Smärtan som uppstod invärtes saknar liknelse, och det vet ni alla som mist en väldigt kär person. Smärtan, upplevelsen och sorgen är jag långt ifrån ensam om… Men att mista min mamma, på mitt sätt… är jag helt ensam om. Det kan aldrig någon ta ifrån mig. Inte från dig heller.

 

Min äldste son förlorade sin farfar, en man som jag känt sen tidiga tonåren. Min svärfar under en lång och viktig tid i mitt liv.

En person viktig som ingen annan, för dem som stod nära.

I mina ögon var han godheten personifierad.

Alltid god, tog hand om de sina och bredde sina beskyddande vingar över sina söner och deras familjer.

Det viktigaste i hans liv.

Gossarna i släkten fick också till slut små töser, och han fick allt av det goda som bara familjen kan ge en god man.

 

I dessa lägen, önskar jag att jag fick vara Gud så för en sekund.

Jag skulle ge dom honom åter, även om jag så fick en enda önskan så skulle dom få den. Jag önskar att dom skulle få behålla honom lite till, även om det inte blivit lättare att förlora honom senare… men lite mindre oväntat kanske, och därav har kanske sorgen kunnat kännas mindre sträv.

Min son, tappade mormor... alltför snabbt, sen kom Gabriel och tog hans farfar. Gabriel kan man se som en ängel med ont uppsåt när han kommer… Men så ser man det genom sorgens ögon. Gråtna och smärtande av de brinnande tårar som strömmar.

Jag känner min forne sambos smärta, och hela hans familj som den nu är, med hans kvinna och deras barn. Jag önskar att Gabriel hämtat någon annan… en  mer ensam människa, någon som kanske önskade sig bort.. att Gabriel skulle ta deras hand,  och som gladeligen hade föjt med utan tvång.

Men Gabriel är obeveklig i sitt beslut.

Den han vill ha, den tar han.

 

SÅ inser jag, att jag skapat en ond cirkel, jag vill inte dö!

Jag vill inte medvetet utsätta mina barn för denna obeskrivliga smärta som jag ser och känt själv.

Jag kan bara inte dö och plötsligt får jag för första gången i mitt liv uppleva en sorts dödrädsla.

Inte för döden, men vad den gör mina barn, och barnbarn… om jag lever så länge.

Men så slås jag av ännu en tanke.

Jag har skapat liv, jag är ett själv och av liv kommer liv och död.

Jag befinner mig i en oundviklig cirkel, som går runt…

För att skapa liv, mina underbara barn, så måste jag skicka dem en obehaglig efterräkning, sorgen av min död.

Det är så livet är… de kommer att i sin tur göra likadant. Och så vidare…

Det är alltså inte av ondo som jag en dag lämnar mina barn gråtande vid min dödsbädd, jag måste bara göra det så behagligt och förståndigt som möjligt. För att underlätta den dagen. Vare sig den kommer som en blixt från klar himmel eller blir en seg och utdragen kamp.

 

Jag vet att min sons farfar, var tvungen att lämna sin fru, barn, och barnbarn snabbt och abrupt. Det fanns nog inget annat sätt och som åskådare på bakre läktare så har han på ett sätt vunnit ett vackert pris som avslut på sin livstid. Han fick ge sitt sista, tid och engagemang som en människa som var hyfsat pigg och med huvudet klart.

Han fick gå på obrutalt sätt om än hjärtskärande.

Han behöver inte lämna spår av sjukdom eller andra vanskliga bilder på sina käras näthinna. Han andades i ena minuten… i nästa inte. Personligen tror jag inte han heller hade velat ha det på ett annat sätt, han gillade inte sjukhus och läkare var väl i det närmsta kvackare allihopa. Dom varken begrep eller hittade de fel som fanns.

Jag tror han är nöjd, även om han inte ville ge någon, och allra minst sina kära denna hjärtesorg.

Utan att glorifiera, var han i mina ögon godheten personifierad. Han var oegoistisk och många år efter vår separation lade han alltid armen runt axeln eller klappade mina kinder och kallade mig ” lillvännen”… Alltid… så ni förstår hur han behandlade sina egna.

 

Vad jag önskar spelar dock ingen roll, hur hårt jag än tar i och tänker på stjärnfall, klöver och lyckotal.

Jag kan inte ge honom tillbaka.

Men tanken finns. Och för det goda jag fick av mitt liv i den familjen hade det varit det minsta jag kunnat ge.

Hade det varit möjligt, hade det aldrig funnits en tvekan.

 

Men eftersom jag vare sig är ett fantasifoster eller magiker, så för jag nöja mig med att dela dessa tankar med dem som nu sörjer denna man.

Jag kommer att påminna dem att jag gör det jag kan, om dom behöver det. De som sörjer går in i en värld, där döden är verklig och livet overkligt.. för en stund, men så länge de befinner sig i dödens grepp, måste man påminna dem om att man ständigt finns för dem. Ibland kanske man måste till och med ta kontrollen och också påminna om att livet utanför bubblan också är viktigt och faktiskt också det som finns kvar när allt det andra är över!

Sorgen finns kvar, längtan och saknaden efter personen.. .men personen finns inte kvar.

Man måste nära sig på det levande som faktiskt den personen lämnat efter sig… en själv och barnbarnen… som bär generna vidare. Minnen och känslor finns kvar som tröst, men det är inte det som när våra hjärtan att orka vidare.

 

Vad ska jag göra för mina barn, för att lindra deras sorg en vacker sorglig dag?

Jag kan ge dem stöd, uppmuntran och kurage. Jag kan dela en viss kunskap så jag gör vägen genom livet jämnare… men vissa gropar och gupp måsten de kunna ta…

Jag kan bara sätta upp skyltar längs efter och varna för händelserna som uppstår under en livstid. Och vad gör man när man når dem?

Jag ska ge mina barn en sorts ”ECDL-certifikat” inför livet.

 

” Det spelar ingen roll att vi inte har så mycket pengar, vi har varandra!”

 

Det sa min åttaårige son en dag. Jag blev så stolt att det värkte i mitt modershjärta. Han har lyssnat.

Jag kan sitta fina prylar och bara bry mig om pengar, men vad är det mot att ”ha det halvdant” med pengar, och en stor familj som älskar en??

Jag skulle aldrig göra något annorlunda med mitt liv, med det jag vet idag.

 

Innan mamma dog, fick hon klarhet, och bad om förlåtelse ”för allt ont jag gjort dig”, som hon uttryckte det.

Jag svarade att hon har gjort allt precis rätt. Och med det menade jag att hon i sina sista stunder insåg att hon aldrig varit en perfekt mamma, men hon bad om förlåtelse.

Hade hon inte varit den hon var, hade jag aldrig skrivit detta idag… när solen skiner och jag är så tacksam för allt.

Även om min kropp inte fungerar så har jag det hellre så, än att vara ensam och allén.

Jag sa till henne ” att endast den Onde dör allén, jag släpper inte din hand”.

Mamma bad att inte lämna henne, aldrig svarade, aldrig… och med mig kom Gabriel, vilket jag inte kan komma över…

Skräcken i mammas ögon när hon tittade förbi mig och på den som stod bakom min vänstra axel… det gör mig så ledsen.

Men det är oundvikligt Lilla mamma… det var oundvikligt. Jag vet det nu…

Jag ska göra mitt bästa för att föra min son närmare medvetandet om livets gång. Jag ska få honom att se det ur ett mjukare perspektiv… ”Att det var nog så här det skulle vare… Han fick ett avslut värdigt den man han var”.

Även om inte mormor fick ett snabbt, eller i en mening vackert avslut, så fanns det en mening med det med…

 

Nu är det dags att gå in… Hästarna och getterna äter, dom har vatten och jag har bortstat nattens spån ur manar och päls…

Fan att man inte har en liten kinatraktor… skulle underlätta så mycket.

 

Man ska nog försöka lära sig att älska så villkorslöst som djuren gör, för det är vi människor väldigt dåliga på….