tusentankar

Idag sitter min lilla mamma som en ängel i miniatyr,
på gardinstången och övervakar mina köksbestyr.

Hon följer varje steg vi tar och önskar att idag hade hon varit kvar.
Men det mamma också vet, är att vi kommer alltid att älska och sakna henne i resten av våra da’r.

Vi kommer aldrig mer att skiljas åt av tid och rum,
våra tankar finns även om munnen är stum.
 
Lilla ängel mamma, sitt du där och vaka över mig,tills dess att jag kommer till dig…

Jag skriver för att läka mitt hjärta och rensa min hjärna.

För att ibland känns känslorna inte enkla nog för att uttrycka utan tar sig lättare ut genom fingrarna i skrift.
Det jag skriver är nyckel till läsarna att använda för att komma längst in i min själ, det som finns långt inne i min sinne och mitt hjärta.
Det är en inbjudan för den som vill att ta del av den.
Jag kan just nu inte dela detta muntligt, ty det smärtar alldeles för mycket att tala om.
den som inte tillgodogör sig mina ord skriftligt tillgodogör sig heller inte mina ord verbalt. På så sätt slipper jag onödiga situationer av frågor för dom vet hur det känns i mig om dom läst.

Istället för att människor ska spekulera kan de, som känner mig och mamma, ta del av vad som händer utan att dom behöver klampa in i våra liv. För så känns det för utomstående till en viss del, man håller sig undan för att inte bli en börda i alla de andra bördorna. Så istället för att lysnna på lösa rykten så kan de få insikt och fakta samtidigt som de kan få en stund av eftertanke.

Jag skriver inte för att fokus ska hamna på mig och mina känslor, för jag har inga kring mig själv. Allt handlar om vad mamma vill och att hennes sista tid blir bra. Jag kan inte finnas för henne om jag inte skriver.
På kvällen innan jag somnade skrev jag på min telefon i mörkret. För att jag var tvungen att sätta de ord på pränt som bildats under dagen i min hjärna. Jag gör en översikt av mig själv och kan också lättare utifrån den avgöra, ska jag göra mer eller mindre, vad har jag glömt och vad ska jag ändra på... Det har varit så sen jag var åtta år... Skriva skrev skrivit... Har jag alltid gjort.
 Ni som läser förstå mig rätt..

Som en sovande ängel, ligger mamma där tills hon helt plötsligt slår upp ögonen ch ber om energidryck. Den gillar hon, choklad och blåbärssmaken som dom har där på lasarettet.

En enorm lättnad att ta sig till mamma blev det, all oro man burit hemma, om att inte hinna träffa henne byttes ut väl där.
SKulle jag orka se henne? Känslor svallade inombords och kom som en torped upp ur min strupe och ville tränga sig ut, genom tårkanaler och genom min hals.
 Jag svalde och genom ett under torkade de tårar som trängt sig ut just som jag öppnade dörren och klev in i hennes rum.
Tess hängde som en slak liten trasdocka i min famn då hon förlängesedan sov en djup sömn, och vi fick bära henne så från bilen.
Mamma vaknade ur hennes lätta sömn och trots att hon knappt kunde log hon, och det var inte munnen som log utan hennes ögon. Mitt i allt det vita, dörrar, väggar, hennes sängkläder och hennes sjukhusskjorta och matchande vita hår gnistrade hennes ögon till som att de fick en elektrisk kontakt när de fick vakna och vila sig på den sovande lilla Tess. Det visade sig att Tess väl behövde sömnen för veckan som gick blev tung och sömnlös för oss alla.

Mamma delade sin mat och sina energidrycker med Tess, fast hon så väl behövde den själv och Tess behövde ingen extra, kan man väl påstå. Men bilden av dem två, hur de delar en flaska chokladdryck med varsit sygrör och pannorna ihop etsade sig fast i mitt minne och jag önskar att mina ögon förvandlats till en kamera i just den stunden, eller att jag skulle kunna skriva ut just den bilden genom en usb- port i nacken.
Den blev oförglömlig.
Under dagarna kom släktingar och hälsade på mamma. Välbekomme, för att skingra tankar både hos oss och mamma.
I tysta stunder, när vi blev lite ensamma i rummet så kom då funderingarna.
Tankarna och frågorna kring vad som komma ska..
Trots att man ville gråta så hölls modet uppe av en osynlig kraft och vi småpratade kring döden, och allt det som kommer med den.
Jag sa också att jag kommer ju jag me... Förr eller senare. Jag kanske t o m kommer dit snabbare, för jag kan ju bli överkörd när jag hämtar posten. Att cancern drabbade henne, behöver inte betyda att hon gjort något fel, utan den slår hårt och brutalt mot alla, barn, vuxna och oavsett ålder.

Ingen förtjänar cancern och endast den onde dör allén.
Jag tror på det jag säger till henne... Det är ju liksom allt vi har.

HOn med, och hon blir lugn och trygg med att höra mina ord. Det blir vår lilla tro och det enda hopp vi har, hon och jag där i vårt ensamma sterila rum.
Vi, mina syskon och jag har kämpat hårt för att bibehålla lugnet omkring henne. Bara ljusa tankar, bara glädje om än den blir lite melankolisk stundoms... Men bara kärlek ska vi omhulda henne med, alla vi som bestiger hennes sal. Vi har inte fällt en tår inför henne, bara varit starka. Hon ska veta att döden är inget som gör henne ont, bara ett motsträvande ögonblick sedan blir det en fridfull vila, och hon finns sedan kvar.
Parallellt med oss, bara någon annanstans.
Det förtjänar hon, efter alla år som kämpande människa i en hård värld.

Jag saknar dig lilla mamma, och vill hålla din hand.
Men jag kommer snart och stryker din panna och finns sedan vid din sida.
Där kommer jag att finnas trots att livets ögonblick är det som står oss emellan.
Tills dess att jag kommer står tiden stilla.

VI ses snart, puss och kram lilla mamma. 

upptäcker jag när jag surfar in på Cancerfondens hemsida.

På tv reklamer och i tidningar ser man och läser om att skänka en slant till forskningen. Ofta får man flera budskap och det kan vara om hjärt & lungfonden, Rädda korset, världsnaturfonden, SoS Barnbyar och allt vad det nu är, så tänker  att man kanske skulle ta och lämna ett bidrag för att dra ett strå till sacken.

Men innan reklamen är slut eller man vänt blad i tidningen så glömmer man det, och om tanken fortsätter att gro så har man glömt vilken reklam det var som väckte den.
Och vilken ska man välja?
Vad är mest troligt att man råkar ut för, eller en närstående?

Helt plötsligt står man där, men sin mammas diagnos i handen. Lämnad och övergiven av läkare och sköterskor och latinska termer. Vad gör man, och vem hjälper mig?
I vårt fall handlar det om Cancerfonden.
Vi hamnade i ett dilemma, vården ville flytta mamma, men det ville inte vi, deras flytt skulle innebära att mamma skulle få tillbringa de många dagar ensam och i hennes tankar lämnad åt sitt öde. När man ska dö, är man rädd och man vill inte vara ensam, man vill ta vara på tiden med sina barn och barn barn, och vi med henne. En orimlighet för oss att lämna henne i sticket när vi lovat henne att följa hela vägen fram.
Endast den onde dör allén.

Sköterskor och läkare, de arbetar för allt som har med vården att göra men där lämnas vi närstående utanför. Bara diagnosen och smärtan har vi i vår hand och personalen på sjukhuset har inte , fast de skulle nog vilja, den extra tid att lägga på omtanke av oss omkring patienten.
De är bara människor de med och att arbeta och ta hand om de sjuka är nog så jobbigt, kan jag tro, så att bära en del av anhörigas börda, är nog psykiskt omöjligt även om det avsattes tid för det.
För dom är det patienter, för oss är det mammor, pappor, barn, far och morföräldrar, vänner... Deras empati är ändå beundransvärd och det bemötandet vi får är en ju en sorts bekräftelse att dom förstår...
Men det saknas något...

Vem talar om vad vi har för juridiska rättigheter som patienter eller närstående. Vem kan lyssna till dig när du inte har eller vill belasta någon annan för din sorg. Man vill ibland att någon helt utomstående kan låna dig sitt öra...
När jag eller du själv drabbas av cancern och det blir övermäktigt att bära?

Fonden finns, för vad det är nu som drabbat dig. I det här fallet oss och vår mamma.

Jag har faktiskt bara sett Cancerfonden och deras gåvonummer, men idag såg jag resten av allt fantastiska arbete dom uträttar.
Dom finns för den sjuke, för oss nära och kära, för stora och för små...
En hemsida som man kan förstå och uppfatta även om man sitter framför datorn med gråt, sorg och desperation.
En hemsida som skickar dig åt rätt håll när du vet varken ut eller in, och framför allt så finns där en levande människa som kan svara, lyssna och förstå. 
Det är människor som kan det dom gör och vet var du ska vända dig om det nu gäller bara att låna ett öra eller få juridisk hjälp. 
Ofta när man drabbas av sorg, vill man gärna bli förvirrad och disträ. Man orkar inte leta sig fram i telefon eller internetdjungeln, då ger man upp.
Det behöver man inte där...
Men jag har inte sett hur professionella dom är, förrän idag. 

Jag vet inte hur, och jag vet det är deras jobb, men Tack du hjärtliga kvinna som tog mitt samtal idag. Som lyssnade fast jag grät eller jagade både mitt barn och hundar runt gården. Tack snälla och kunde jag skulle då få en stooor kram för det du gjorde för mig i den stunden var så stort... så stort. DU anar inte vad värdefull du är. Tack.

En sak vet jag iallafall och det är att jag kommer att se mer när jag ser reklamen för alla våra fonder. Och jag kommer att ge mer. 
Jag har skänkt till fonder men egentligen bara till Logotypen, nästa gång skänker jag till Fonden som är allt, mamma, oss anhöriga alla andra sjuka och dera nära, och alla dom underbara själar som jobbar där! 

Det gick bra,

.. och du sussar gott. Hoppas du har mindre ont lilla mamma. Puss och kram och sov så gott och dra några ritkiga timmerstockar för nattpersonalen.. ;)

Idag försöker jag att hylla livet.

För att ära min lilla mamma, och för att hennes operation ska gå bra.
Så att vi kan gå vidare och kämpa mot att livet vill avslutas som nu ödet verkar vilja.

Jag har bara varit med om olyckor som ryckt bort människor nära, snabbt brutalt och utan tvekan. Ena sekunden levde dom, nästa inte...
Jag har aldrig sett någon bli sjuk och kämpa med livet som insats... förrän nu.

Jag vet inte vilket som är värre, ingen aspekt av döden är bättre än någon annan.
 
Hela dagen har gått, nu är det kväll och timmarna som gått har stuckit mig som nålar under fötterna och oron har gjort att jag varit otroligt effektiv.
Jag väntar på att telefonen ska ringa. Att dom ringer och säger att dom nu tagit hennes ben och lyckats göra det utan att hennes hjärta slutat slå...

På förmiddagen ringde jag henne. Hon hade ont, och jag önskade så innerligt att jag kunde bära hennes smärta för en stund så hennes kropp fick vila. Men klart och resonabelt berättade hon att det skulle bli operation. Dom skulle ta hennes ben nu för hon orkade inte bära smärtan längre. "Hur skulle det gå?"

Det går bra Lilla mamma, när du slipper det där förbaskade benet så kommer du att må mycket bättre.
"Men det spelar ingen roll för jag ska ju ändå dö...." säger hon med en bitter ton.
"Det ska vi alla göra, men det går snabbare för vissa....".
"Jag trodde inte det skulle gå så fort" , säger hon med eftertanke och sorg i rösten.
Nej, det trodde inte vi heller. Allt är olikt, för alla... men vid vägens slut väntar oss samma öde. Det är bara det att vägen dit, kan vara krokig eller rak...
"Jag älskar dig lilla mamma", säger jag och brister i gråt men försöker ändå låta behärskad och lugn. Jag vill inte skrämma henne med mina tårar det sista jag gör om nu inte allt går bra.
" Jag älskar dig Maria och förlåt allt dumt och orätt jag gjort dig", säger hon och tappar fattningen och jag här att hennes tårar gör minst lika ont som hennes ben... På känslor biter inget morfin...
" Det finns inget att förlåta lilla mamma, ingenting alls..." " Vi har klarat oss fint och hur man än vrider och vänder på det så är det din förtjänst, och det har du gjort jävligt bra med dom medel du haft och du har gjort det du kunnat... Det finns ungar som vuxit upp i perfekta känrfamiljer osm trots det betett sig som om de vore hår av själve satan, så du ser mamma, du har gjort det bra..."
"Ni är dom finaste människor jag vet, alla ni, du, Karolina och tvillingarna..." säger hon med smärta och tårar.

" Jag hoppas att jag överlever operationen av benet"...., säger hon ledsamt och lugnt.
" Ja, det är klart du gör. Det sista vi tappar är hoppet. Och så fort du fått bort benet så kommer du att bli starkare...".
"Men tänk om jag dör?" säger hon och brister ut i gråt igen.
Jag tar ett djupt andetag och säger " Ja, men mamma, om du gör det, så kom ihåg att jag vet, att det är inget att vara rädd för. Det kommer du att känna.

Att du kan andas ut och kännan harmoni, för första gången i ditt liv mamma lilla. Inget ont finns där och alla som gått bort väntar på dig... Du blir inte ensam eller övergiven och Lilla mamma, vi följer dig hela vägen fram... Hela vägen fram lilla mamma, kom ihåg det, vi håller din hand och visar dig vägen", säger jag och låter övertygad och stark även om min röst avslöjar rädsla och ångest. " Vi följer dig och överlämnar dig till mormor och morfar på andra sidan..."
Livrädd och darrande berättar jag för henne att  jag planerar att komma till henne på måndag eller tisdag, hon hinner komma ur dimman efter operationen och förhoppningsvis vara relativt smärtfri. Det tycker hon låter bra. Jag berättar också för henne om barnens teckningar som dom gjort och som "vi skickar genom datorn". Hon skrattar och säger plötsligt "Ja och när benet är borta så får jag ju cellgifter och då blir det ju helt annars...".
" Ja men precis, vi slutar ju inte kämpa, och vi gör det tillsammans! Vi håller ihop och det gör vi tillsamman, alla, för vad som än varit så har vi funnits för varandra. Jag måste bara se till att jag kan lämna alla djur".

Jag hör hur sköterskor pratar i bakgrunden och de ska visst göra förberedelser. Jag ber henne vila så hon är stark inför op'n.
Plötsligt låter hon enormt samlad, stark och framför allt modig. "Ja jag ska göra det och det blir bra säger hon, men Karolina får ringa dig när jag vaknar...." "Jadå, det är klart hon gör men jag ringer och ser sen om du orkar svara när jag vet att du är på salen igen, så hörs vi älskade mamma..." Innan gråten spräcker våra röster tar vi mod och samlar oss inför ett "Hej". Det känns som om vi säger hejdå "utifall att". Men i hjärtat önskar vi båda att vi slapp avsluta samtalet. " Vi hörs sen då, det här går bra...Puss och kram ...Puss pusss kram kram..Hej hej hej" Snabbt lägger jag på för att inte ångra mig och fortsätta samtalet i all evinnerlighet. 

Klockan är halv nio på kvällen och inte ett ringande...ingenting. Jag kan inte göra någonting längre... Jag är så rädd att jag ska missa att telefonen ringer... Även fast jag vill att den ska ringa med goda beske är jag skräckslagen över att vara tvungen att svara...

Förlåt... Det glömde jag säga henne. Att jag varit en besvärlig unge, men hysteriska utbrott och rebellisk tonåring. 

Men allt sånt här är bagateller... Och mamma lilla, jag fick iallafall säga de ord jag var så rädd att jag inte hade mod att säga. Jag är din dotter, och utan dig hade jag inte varit den jag är. Det är dig jag har att tacka. 
Vad gör tråkiga händelser när livet ställs på sin spets?   
Vem bryr sig om det som varit mindre bra eller sämst i sitt liv när det gäller livet??
Det är världsliga saker, som Karlsson sa, vi lever i nuet och ska se framtiden så vad tjänar vi på att se bakåt... När vi har ett mål, så struntar vi i att vi har hinder eller historia... Vi ska fram oavsett.
Det ska även vi lilla mamma, framåt tills vägen slutar och det är dax att lämna din hand över till din mamma som väntar och tar dig vidare...

Allt annat är ovesäntligt nu, att vi gör det här rätt.
Jag väntar än på att höra goda nyheter mamma... Jag hoppas hoppas och hoppas... Livrädd är jag.

 





Barnen sitter i köket, och ritar bilder till mormor. Tess sjunger för full hals och Lucas och Belle sitter och språkar sinsemellan om färger och vad som hänt dom under dagen.

Belle ritar mormor när hon var ung… ” – Kolla vad snögg hon va när hon va ung?!”...

Hon håller upp en färgglad bild och en Picassolik kvinnogestalt träder fram när ögonen vant sig med alla glada färger.

Tess riter som en galen, i takt med hennes känslosamma sång.

Dom ritar livet i färg så mormor inte känner sig så ensam och rädd.  

Dom vet. Men att Belle får efterverkningar är jag säker på då hon är i den magiska döden- åldern. Lucas ville inte… ”- Nä… jag vill inte heller att hon ska dö”… sa jag till honom.

 

Igår fick vi veta definitivt. Den blodpropp som hon åkt in för och som orsakat kallbrand i hennes ben hade en bakomliggande sjukdom…

Efter en skiktröntgen igår konstaterades cancer i sköldkörtel och lever. Mycket och många.

Så förutom den bittra sanningen att hon kommer att förlora sitt ben, fick hon veta att hon kommer att förlora sitt liv, inom en snar framtid.

Hon har inte nått pensionsåldern. Hon ska fylla 64 i sommar… men hon hinner nog inte komma till sitt eget kalas.

Dom kan inget göra, inte ens aggressiv behandling kan göra något för henne och hennes hjärta är nu så trött att det sviktar. Endast det finns det medicin mot… men frågan kom idag. Vad vill Ni göra om hjärtat slutar slå?

En fråga som man inte kan föreställa sig innan den plötsligt finns där.

Jag och min syster vill inte att dom tvingar igång ett hjärta som inte längre orkar pumpa livet genom sin värd… Låt henne somna in fridfullt.

Och med hennes sviktande hjärta värker mitt och jag gråter som om jag vore 7 år igen.

 

I min egen egoistiska sorg över att snart bli handikappad och rulltstolsburen mesta dels av tiden, väcks jag av klockor som klämtar att min mammas tid nu är kommen.

Sorgen över en bagatell, byts ut mot en annan sorts sorg.

Man ställer frågor, som om dom skulle hjälpa och kanske göra saker lättare, men vad spelar det för roll?

Det som spelar roll är inte hur lång tid hon har kvar, eller om den går att göra längre utan att vi gör det bästa av den.

Vad människor än säger om min mamma, hur många fel hon än har gjort, så är hon min mamma, min lilla mamma som inte klarar sig utan mig, eller mina syskon.

Allt som började med en propp… Slutar med att snart är hon borta.

Efter sin stroke för några år sedan blev hon mer mamma än vad hon varit någonsin. Så den tid de flesta normalt får med sina föräldrar har vi fått ganska nyss och nu blev den avbruten.

 

Lilla mamma, som jag lovat att hon skulle få dela rum med Tess när hon kom hem och fått sitt ben amputerat…

Vad ska jag säga nu?? Nej… jag kommer att säga att när du blir friskare lilla mamma så ska jag hämta hem dig och jag har redan ställ i ordning din säng och tömt en garderob för dina kläder. Nu väntar vi bara… att du blir så pigg att du får komma hem.

Det som har kantat min uppväxt och unga liv, trodde jag skulle hållas stången för jag har sett döden på nära håll, fler gånger än dom flesta i samma ålder. Men det gjorde den inte, den gav inte uppskov till mina nära och kära för det… Döden skonar inte någon.

Mamma ska tro att hon kommer hem, hon ska tro att snart kryper hennes lilla barnbarn upp i hennes säng om mornarna och förgyller dagens början med hennes klara skratt och smittande leende. Det är det hon ska tro, att hon ska vinna över tumörer och kallbrand och döden får vänta lite till…

Men jag vet att hon vet… och jag vet, vi alla vet att döden är hennes främsta rädsla är att dö.

Hennes liv har varit en enda stor rädsla. Ångest för att leva, ångest för att dö, och då förtjänar man att få mer styrka att tro, att man kommer att klara det här, även om det så är ett mirakel.

Jag vill inte att mamma är rädd, hon har varit det hela sitt liv, för att leva, och livets alla besvikelser som finns. Hon har varit rädd för det som ännu inte har hänt och allt som kommer att hända.

Så jag vill ge henne tro att kanske, även om bara en nanomillimeter kan göra någon skillnad så finns den och hon kan kanske klara det.

Min mamma, är inte bara min mamma, utan min mamma som jag alltid tagit hand om. Som jag alltid sagt till ”- Att det fixar sig, det ordnar sig… jag hjälper dig”. Det har vi alla ungar sagt till henne.

Jag är arg och rädd, men inte för att hon försvinner men att jag kan inte säga att # Det ordnar sig, det fixar jag, ingen fara va inte ledsen… ”.

Jag kan inte göra ett dugg. Maktlös och frustrerad vrider jag och vänder på allt men mitt förnuft bekräftar faktumet att hon är alldeles för sjuk. Jag kan inte fixa…

 

Ord som inte kan sägas…

 

Lilla mamma förlåt, men jag grejar inte det här…

Lita på att allt blir bra och du behöver inte vara rädd. Jag vet, att på andra sidan så blir allt bra. Ingen rädsla, ingen ångest och där finns du med mormor och morfar till dess att jag kommer… För du måste finnas där så att jag vet var jag ska gå när min tid är kommen… Där finns inget ont som kan skada dig och där finner du för första gången en harmoni du aldrig känt i ditt levande liv. Jag lovar och svär att det är sant. Om jag kunde återvända skulle jag ta din händ och visa dig vägen fram mot det du snart skall möta. Men först måste jag ta hand om mina barn och barnbarn…

Onskar så innerligt att du fått se världen i ett annat ljus än mörkret du upplevt på vår planet…

 

Du ska veta att jag kommer att sakna dig. Det kommer vi alla…

Jag kommer att sköta din grav så att alla kan se att vi sköter om varandra i vår familj. Jag kommer att ibland glömma att du är borta, för att du alltid funnits, så när jag ringer dig får jag inget svar. Om du kunde trösta mig, så kunde du se och förstå att mitt hjärta snart spricker av sorg och du skulle känna hur mycket jag vet att jag kommer att sakna dig.

Vi har skällt på dig och tyckt att du varit jobbig, men det spelar ingen roll för du är vår lilla mamma. Det är sånt man gör i en familj.

Din kropp är så trött lilla mamma, den orkar inte mer. Var inte rädd, vi följer dig hela vägen fram. Jag lovar…hela vägen.

Jag älskar dig lilla mamma, vad än världen tycker.