tusentankar

 





Barnen sitter i köket, och ritar bilder till mormor. Tess sjunger för full hals och Lucas och Belle sitter och språkar sinsemellan om färger och vad som hänt dom under dagen.

Belle ritar mormor när hon var ung… ” – Kolla vad snögg hon va när hon va ung?!”...

Hon håller upp en färgglad bild och en Picassolik kvinnogestalt träder fram när ögonen vant sig med alla glada färger.

Tess riter som en galen, i takt med hennes känslosamma sång.

Dom ritar livet i färg så mormor inte känner sig så ensam och rädd.  

Dom vet. Men att Belle får efterverkningar är jag säker på då hon är i den magiska döden- åldern. Lucas ville inte… ”- Nä… jag vill inte heller att hon ska dö”… sa jag till honom.

 

Igår fick vi veta definitivt. Den blodpropp som hon åkt in för och som orsakat kallbrand i hennes ben hade en bakomliggande sjukdom…

Efter en skiktröntgen igår konstaterades cancer i sköldkörtel och lever. Mycket och många.

Så förutom den bittra sanningen att hon kommer att förlora sitt ben, fick hon veta att hon kommer att förlora sitt liv, inom en snar framtid.

Hon har inte nått pensionsåldern. Hon ska fylla 64 i sommar… men hon hinner nog inte komma till sitt eget kalas.

Dom kan inget göra, inte ens aggressiv behandling kan göra något för henne och hennes hjärta är nu så trött att det sviktar. Endast det finns det medicin mot… men frågan kom idag. Vad vill Ni göra om hjärtat slutar slå?

En fråga som man inte kan föreställa sig innan den plötsligt finns där.

Jag och min syster vill inte att dom tvingar igång ett hjärta som inte längre orkar pumpa livet genom sin värd… Låt henne somna in fridfullt.

Och med hennes sviktande hjärta värker mitt och jag gråter som om jag vore 7 år igen.

 

I min egen egoistiska sorg över att snart bli handikappad och rulltstolsburen mesta dels av tiden, väcks jag av klockor som klämtar att min mammas tid nu är kommen.

Sorgen över en bagatell, byts ut mot en annan sorts sorg.

Man ställer frågor, som om dom skulle hjälpa och kanske göra saker lättare, men vad spelar det för roll?

Det som spelar roll är inte hur lång tid hon har kvar, eller om den går att göra längre utan att vi gör det bästa av den.

Vad människor än säger om min mamma, hur många fel hon än har gjort, så är hon min mamma, min lilla mamma som inte klarar sig utan mig, eller mina syskon.

Allt som började med en propp… Slutar med att snart är hon borta.

Efter sin stroke för några år sedan blev hon mer mamma än vad hon varit någonsin. Så den tid de flesta normalt får med sina föräldrar har vi fått ganska nyss och nu blev den avbruten.

 

Lilla mamma, som jag lovat att hon skulle få dela rum med Tess när hon kom hem och fått sitt ben amputerat…

Vad ska jag säga nu?? Nej… jag kommer att säga att när du blir friskare lilla mamma så ska jag hämta hem dig och jag har redan ställ i ordning din säng och tömt en garderob för dina kläder. Nu väntar vi bara… att du blir så pigg att du får komma hem.

Det som har kantat min uppväxt och unga liv, trodde jag skulle hållas stången för jag har sett döden på nära håll, fler gånger än dom flesta i samma ålder. Men det gjorde den inte, den gav inte uppskov till mina nära och kära för det… Döden skonar inte någon.

Mamma ska tro att hon kommer hem, hon ska tro att snart kryper hennes lilla barnbarn upp i hennes säng om mornarna och förgyller dagens början med hennes klara skratt och smittande leende. Det är det hon ska tro, att hon ska vinna över tumörer och kallbrand och döden får vänta lite till…

Men jag vet att hon vet… och jag vet, vi alla vet att döden är hennes främsta rädsla är att dö.

Hennes liv har varit en enda stor rädsla. Ångest för att leva, ångest för att dö, och då förtjänar man att få mer styrka att tro, att man kommer att klara det här, även om det så är ett mirakel.

Jag vill inte att mamma är rädd, hon har varit det hela sitt liv, för att leva, och livets alla besvikelser som finns. Hon har varit rädd för det som ännu inte har hänt och allt som kommer att hända.

Så jag vill ge henne tro att kanske, även om bara en nanomillimeter kan göra någon skillnad så finns den och hon kan kanske klara det.

Min mamma, är inte bara min mamma, utan min mamma som jag alltid tagit hand om. Som jag alltid sagt till ”- Att det fixar sig, det ordnar sig… jag hjälper dig”. Det har vi alla ungar sagt till henne.

Jag är arg och rädd, men inte för att hon försvinner men att jag kan inte säga att # Det ordnar sig, det fixar jag, ingen fara va inte ledsen… ”.

Jag kan inte göra ett dugg. Maktlös och frustrerad vrider jag och vänder på allt men mitt förnuft bekräftar faktumet att hon är alldeles för sjuk. Jag kan inte fixa…

 

Ord som inte kan sägas…

 

Lilla mamma förlåt, men jag grejar inte det här…

Lita på att allt blir bra och du behöver inte vara rädd. Jag vet, att på andra sidan så blir allt bra. Ingen rädsla, ingen ångest och där finns du med mormor och morfar till dess att jag kommer… För du måste finnas där så att jag vet var jag ska gå när min tid är kommen… Där finns inget ont som kan skada dig och där finner du för första gången en harmoni du aldrig känt i ditt levande liv. Jag lovar och svär att det är sant. Om jag kunde återvända skulle jag ta din händ och visa dig vägen fram mot det du snart skall möta. Men först måste jag ta hand om mina barn och barnbarn…

Onskar så innerligt att du fått se världen i ett annat ljus än mörkret du upplevt på vår planet…

 

Du ska veta att jag kommer att sakna dig. Det kommer vi alla…

Jag kommer att sköta din grav så att alla kan se att vi sköter om varandra i vår familj. Jag kommer att ibland glömma att du är borta, för att du alltid funnits, så när jag ringer dig får jag inget svar. Om du kunde trösta mig, så kunde du se och förstå att mitt hjärta snart spricker av sorg och du skulle känna hur mycket jag vet att jag kommer att sakna dig.

Vi har skällt på dig och tyckt att du varit jobbig, men det spelar ingen roll för du är vår lilla mamma. Det är sånt man gör i en familj.

Din kropp är så trött lilla mamma, den orkar inte mer. Var inte rädd, vi följer dig hela vägen fram. Jag lovar…hela vägen.

Jag älskar dig lilla mamma, vad än världen tycker.