tusentankar

Idag försöker jag att hylla livet.

För att ära min lilla mamma, och för att hennes operation ska gå bra.
Så att vi kan gå vidare och kämpa mot att livet vill avslutas som nu ödet verkar vilja.

Jag har bara varit med om olyckor som ryckt bort människor nära, snabbt brutalt och utan tvekan. Ena sekunden levde dom, nästa inte...
Jag har aldrig sett någon bli sjuk och kämpa med livet som insats... förrän nu.

Jag vet inte vilket som är värre, ingen aspekt av döden är bättre än någon annan.
 
Hela dagen har gått, nu är det kväll och timmarna som gått har stuckit mig som nålar under fötterna och oron har gjort att jag varit otroligt effektiv.
Jag väntar på att telefonen ska ringa. Att dom ringer och säger att dom nu tagit hennes ben och lyckats göra det utan att hennes hjärta slutat slå...

På förmiddagen ringde jag henne. Hon hade ont, och jag önskade så innerligt att jag kunde bära hennes smärta för en stund så hennes kropp fick vila. Men klart och resonabelt berättade hon att det skulle bli operation. Dom skulle ta hennes ben nu för hon orkade inte bära smärtan längre. "Hur skulle det gå?"

Det går bra Lilla mamma, när du slipper det där förbaskade benet så kommer du att må mycket bättre.
"Men det spelar ingen roll för jag ska ju ändå dö...." säger hon med en bitter ton.
"Det ska vi alla göra, men det går snabbare för vissa....".
"Jag trodde inte det skulle gå så fort" , säger hon med eftertanke och sorg i rösten.
Nej, det trodde inte vi heller. Allt är olikt, för alla... men vid vägens slut väntar oss samma öde. Det är bara det att vägen dit, kan vara krokig eller rak...
"Jag älskar dig lilla mamma", säger jag och brister i gråt men försöker ändå låta behärskad och lugn. Jag vill inte skrämma henne med mina tårar det sista jag gör om nu inte allt går bra.
" Jag älskar dig Maria och förlåt allt dumt och orätt jag gjort dig", säger hon och tappar fattningen och jag här att hennes tårar gör minst lika ont som hennes ben... På känslor biter inget morfin...
" Det finns inget att förlåta lilla mamma, ingenting alls..." " Vi har klarat oss fint och hur man än vrider och vänder på det så är det din förtjänst, och det har du gjort jävligt bra med dom medel du haft och du har gjort det du kunnat... Det finns ungar som vuxit upp i perfekta känrfamiljer osm trots det betett sig som om de vore hår av själve satan, så du ser mamma, du har gjort det bra..."
"Ni är dom finaste människor jag vet, alla ni, du, Karolina och tvillingarna..." säger hon med smärta och tårar.

" Jag hoppas att jag överlever operationen av benet"...., säger hon ledsamt och lugnt.
" Ja, det är klart du gör. Det sista vi tappar är hoppet. Och så fort du fått bort benet så kommer du att bli starkare...".
"Men tänk om jag dör?" säger hon och brister ut i gråt igen.
Jag tar ett djupt andetag och säger " Ja, men mamma, om du gör det, så kom ihåg att jag vet, att det är inget att vara rädd för. Det kommer du att känna.

Att du kan andas ut och kännan harmoni, för första gången i ditt liv mamma lilla. Inget ont finns där och alla som gått bort väntar på dig... Du blir inte ensam eller övergiven och Lilla mamma, vi följer dig hela vägen fram... Hela vägen fram lilla mamma, kom ihåg det, vi håller din hand och visar dig vägen", säger jag och låter övertygad och stark även om min röst avslöjar rädsla och ångest. " Vi följer dig och överlämnar dig till mormor och morfar på andra sidan..."
Livrädd och darrande berättar jag för henne att  jag planerar att komma till henne på måndag eller tisdag, hon hinner komma ur dimman efter operationen och förhoppningsvis vara relativt smärtfri. Det tycker hon låter bra. Jag berättar också för henne om barnens teckningar som dom gjort och som "vi skickar genom datorn". Hon skrattar och säger plötsligt "Ja och när benet är borta så får jag ju cellgifter och då blir det ju helt annars...".
" Ja men precis, vi slutar ju inte kämpa, och vi gör det tillsammans! Vi håller ihop och det gör vi tillsamman, alla, för vad som än varit så har vi funnits för varandra. Jag måste bara se till att jag kan lämna alla djur".

Jag hör hur sköterskor pratar i bakgrunden och de ska visst göra förberedelser. Jag ber henne vila så hon är stark inför op'n.
Plötsligt låter hon enormt samlad, stark och framför allt modig. "Ja jag ska göra det och det blir bra säger hon, men Karolina får ringa dig när jag vaknar...." "Jadå, det är klart hon gör men jag ringer och ser sen om du orkar svara när jag vet att du är på salen igen, så hörs vi älskade mamma..." Innan gråten spräcker våra röster tar vi mod och samlar oss inför ett "Hej". Det känns som om vi säger hejdå "utifall att". Men i hjärtat önskar vi båda att vi slapp avsluta samtalet. " Vi hörs sen då, det här går bra...Puss och kram ...Puss pusss kram kram..Hej hej hej" Snabbt lägger jag på för att inte ångra mig och fortsätta samtalet i all evinnerlighet. 

Klockan är halv nio på kvällen och inte ett ringande...ingenting. Jag kan inte göra någonting längre... Jag är så rädd att jag ska missa att telefonen ringer... Även fast jag vill att den ska ringa med goda beske är jag skräckslagen över att vara tvungen att svara...

Förlåt... Det glömde jag säga henne. Att jag varit en besvärlig unge, men hysteriska utbrott och rebellisk tonåring. 

Men allt sånt här är bagateller... Och mamma lilla, jag fick iallafall säga de ord jag var så rädd att jag inte hade mod att säga. Jag är din dotter, och utan dig hade jag inte varit den jag är. Det är dig jag har att tacka. 
Vad gör tråkiga händelser när livet ställs på sin spets?   
Vem bryr sig om det som varit mindre bra eller sämst i sitt liv när det gäller livet??
Det är världsliga saker, som Karlsson sa, vi lever i nuet och ska se framtiden så vad tjänar vi på att se bakåt... När vi har ett mål, så struntar vi i att vi har hinder eller historia... Vi ska fram oavsett.
Det ska även vi lilla mamma, framåt tills vägen slutar och det är dax att lämna din hand över till din mamma som väntar och tar dig vidare...

Allt annat är ovesäntligt nu, att vi gör det här rätt.
Jag väntar än på att höra goda nyheter mamma... Jag hoppas hoppas och hoppas... Livrädd är jag.