tusentankar

Jag skriver för att läka mitt hjärta och rensa min hjärna.

För att ibland känns känslorna inte enkla nog för att uttrycka utan tar sig lättare ut genom fingrarna i skrift.
Det jag skriver är nyckel till läsarna att använda för att komma längst in i min själ, det som finns långt inne i min sinne och mitt hjärta.
Det är en inbjudan för den som vill att ta del av den.
Jag kan just nu inte dela detta muntligt, ty det smärtar alldeles för mycket att tala om.
den som inte tillgodogör sig mina ord skriftligt tillgodogör sig heller inte mina ord verbalt. På så sätt slipper jag onödiga situationer av frågor för dom vet hur det känns i mig om dom läst.

Istället för att människor ska spekulera kan de, som känner mig och mamma, ta del av vad som händer utan att dom behöver klampa in i våra liv. För så känns det för utomstående till en viss del, man håller sig undan för att inte bli en börda i alla de andra bördorna. Så istället för att lysnna på lösa rykten så kan de få insikt och fakta samtidigt som de kan få en stund av eftertanke.

Jag skriver inte för att fokus ska hamna på mig och mina känslor, för jag har inga kring mig själv. Allt handlar om vad mamma vill och att hennes sista tid blir bra. Jag kan inte finnas för henne om jag inte skriver.
På kvällen innan jag somnade skrev jag på min telefon i mörkret. För att jag var tvungen att sätta de ord på pränt som bildats under dagen i min hjärna. Jag gör en översikt av mig själv och kan också lättare utifrån den avgöra, ska jag göra mer eller mindre, vad har jag glömt och vad ska jag ändra på... Det har varit så sen jag var åtta år... Skriva skrev skrivit... Har jag alltid gjort.
 Ni som läser förstå mig rätt..