tusentankar

Jag överlycklig att Länsrätten hävt Kommunens beslut om hästarna.

Pessimisten talar;

 

Idag är början på resten av mitt liv…

 

Jag sitter vid datorn och försöker sammanfatta mitt liv, vad som hänt nyss och vad som händer i nuet, och framtiden.

I bakgrunden dunkar Nrj webradio och en glad ”chokladig” liten Tess står bredvid och utövar några nya ”dance moves”. Polly ligger på bädden och Busan och Blixten ligger vid mina fötter, som alltid.

Nuet njuter jag av.

Framtiden vill jag inte tänka på. Men för varje dag som jag försöker förtränga vad jag ska möta så kommer den närmre, ty jag kan inte stoppa tiden, hur mycket jag än önskar.

 

Men jag har mina drömmar, oavsett.

Jag ska försöka se fram emot fjällturen som jag planerat – oavsett vad jag nu möter för hinder på vägen. Jag kommer nog bara att göra den en gång i livet och den ska bli minnesvärd. För den ska jag genomleva från hästryggen i naturen. Över fjällets vidder och dalar ska jag rida, galoppera genom fjällbäcken så vattnet stänker… Sen ska jag lägga mig ner på marken och titta upp i himlen tills jag blir yr.

Det ska bli det ”moment” jag ska tänka på när benen inte bär och min kropp slutat fungera.

Men till dess ska jag leva varje dag fullt ut, för min tid som hel människa blir så mycket kortare än andras och det är en sorg som är svår att bära, ännu svårare att acceptera.

Det är svårt att tänka på, fast det blev värre nu, när orden och faktumet visar sig i bokstäver.

Jag har förträngt och förskjutit även detta, att skriva om det.

För första gången känner jag mig arg och bitter, utan anledning kan man tycka.

Men jag blir förbannad när folk klagar, på bagateller, eller när dom ödslar sin energi på att jävlas, skvallra och ta upp tid som jag inte har!!!

Det är lätt för dem som inte värderar sina dagar bättre än dom gör, för det är inte deras dyrbara tid som går till spillo.

Det gör min.

 

Ja visst, ska jag vara optimist, visst ska jag klara det här… Jo jo … det är lättare sagt än gjort.

Den här förbannade sorgen, tar sån energi att jag orkar inte bry mig om mycket. Jag vill bara att den ska bli klar, att jag kan slippa gråten och värken i hjärtat över att jag snart inte kommer att orka bära min minsta, att jag inte orkar rida och ta hand om mina hästar, gå mina hundar och att vara mamma. För det är dom få små sakerna som gör mitt liv.

Av allt jag sett i mitt liv, har jag summerat att det som inte stärker härdar, men ingen, orkar med hur mycket som helst.

 

För första gången, bad jag en bön till Gud,

En gud jag varken tror på eller kommer att tro på, om nu inte ett mirakel sker.

Men så här tänkte jag, adresserat till Gud.

 

Om du nu finns, när ska det vända?

Jag ber inte om pengar eller saker,

För jag har så det räcker. Något överflöd begär jag inte, har aldrig gjort.

Det enda jag önskar är att mina bröder och systrar och barn ska gå friska genom livet… Och att jag kan följa dom genom det med min hälsa i hyfsat behåll.

 

Men så när jag nu skriver detta, så kommer jag faktiskt på att jag i många gånger sagt att jag bär det som andra inte orkar bära. För mitt liv har gjort mig stark.

Och att jag önskat varje gång jag fått mitt nyfödda barn i min famn ” Att för dig tar jag varje ond sak som kan hända dig”.

 

Om gud nu finns, kanske han har hört mina böner redan?

Jag har fyra friska sunda barn som klarat sig bra så långt… I så fall ska jag ta allt det här med ro, men jag måste få sörja livet som jag velat ha men inte ens kan uppfylla. Sedan ska jag bära allt så gott jag kan.

 

Det finns inget som är så farligt att man dör, men man måste få sörja för att kunna fortsätta.

 

Jag ska gå vidare, nån dag men inte nu. Jag är inte färdig än… men när jag är det så ska jag ta fram fjällkartan…

 

Over and out.