Spy och spö över Skansholm...
Även om jag just i denna stund och de närmsta två åren av mitt liv aldrig känt så mycket hat mot en samling människor så måste jag erkänna att visst har Skansholm sina små stjärnor som lyser starkt och klart i mitt hjärta.
Men dom är dock få…
Jag har flera gånger skrivit om min förfäran och förtvivlade hat mot byn och då har jag i efterhand blivit upplyst att jag sårat en del hjärtan i Skansholm.
Det har inte alls varit min mening men jag blir så fruktansvärt arg och uppgiven att jag faktiskt inte ser de goda hjärtan som finns just då.
Kanske för att de ”fula människorna” överskuggar de ”fina människorna” för att dom tar mer plats och låter väldigt illa, dom fina är lite tysta och dom hör man inte mycket ifrån.
Men det var först när jag hörde om mina sårade vänner som jag förstod att jag sårade i andra och de blev omedvetet en måltavla, även om jag inte känner dom så känns dom mer än bara bekanta, deras tysta små röster har varit en större tröst i mitt mörker än dom anat.
Det är tack vare de klappar och kramar jag får som jag orkar, för jag ska ärligt säga att jag har flera gånger tittat över branten där allt sunt förnuft slutar och galenskapen börjar..
Skansholm blev, inte mitt drömlivs hem utan mitt helvete där ”gubbajäveln” sitter på en tron av hat och hans krona på huvudet är smiden av svartaste bitterhet sedan många år tillbaka. De vackra färggranna ädelstenar som gör bitterheten blänkande och förvillande för alla som ser dem. Det sitter sju stenar på hans krona, alla i olika färger, en för varje av de sju dödssynderna. Högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja… Alla dom ser jag när jag ser den mannen.
Hans följe består av svaga grå människor, fula och förvridna i sinnet av sin starke ledare. Även om de är svaga och grå så samlar dom sig och bildar en grå hinna av hjärnhinneinflammation som äter upp och förstör mina glada vackra tankar om resten av byn.
Det är svårt att se färgerna, och känslorna som är lyckliga när man ser genom en hinna som grumlar omgivning. Jag förstår hur den gamla människan med gråstarr uppfattar världen nu.
Just när jag skrivit två byråkratiska brev, kommer ännu ett krångligt brev, så nu måste jag sätta mig att skriva ännu en överklagan även om kroppen skriker att jag bara vill lägga mig ner och sova bort tiden, och bekymren.
Jag lovar mig idag, att hålla mitt huvud högt, för mina barn, det som inte dödar det härdar intalar jag mig själv…
Till kvällen ska jag sova, hämta energi och fortsätta kampen att få ett vanligt lyckligt liv. Att det ska vara så svårt att få det.
Tack alla Ni som stöttar på olika sätt!!! Det är behövligt och väl uppskattat så ni vet.
