tusentankar

Våren kanske är på väg, för något inom mig glöder…

 

Nåja, den har då gjort att jag kom på en rätt dråplig situation som inträffade häromdagarna.

 

Jag, min medryttare Jessica, Lucas (som kommit med bussen från skolan) och totalt 4 hundar gåendes hemåt efter vägen.

Som vanligt ser vi hur en lastbil kommer och möter oss och den girar över vägbanan till andra sidan utan att ens sakta ner farten.

Trots att vi ser ut som en cirkus på flykt, lättar han inte foten från gaspedalen utan håller den kvar och hoppas att det går bra antar jag.

 

I min frustration över hur tunga åkare nonchalerar oss gångtrafikanter efter vägen och speciellt när man går med barn… och då syftar jag inte på Jessica trots hennes ringa ålder.. ;)

Utan jag klämmer till en ”dumskalle”.

En dumskalle är en gest där man slår sin egen handflata snabbt mot pannan.

Detta gjorde jag för att jag ville markera för honom att det är inte OKEJ att köra förbi mig utan att lätta på gasen när jag går med mina barn efter vägen.

Jag må vara jävligt outbildad, men är det inte så att man som bilist, oavsett fordon skall anpassa farten till omgivningen??

Så om det står 50 km/h och barn går på vägen så kan dom hålla farten och hoppas att barnen inte vinglar ut i gatan, eller så kan dom sänka farten till 30 km/h och vara ganska säker på att dom hinner stanna.

Men vad händer, och det är inte första gången jag gett en bil en dumskalle.

 

Jo chauffören tvärnitar, han glider med sitt ekipage på tvärsan över hela vägen, och efter en sekunds glidande lastbil, kastar han in backen och trycker gasen i botten.

 

När han inser att han inte kan backa i kapp oss, för han var ju faktiskt efter en trafikerad väg, kastar han sig ut och vi stannar upp och inväntar honom, en medelålders man som kommer med väldigt bestämda steg.

” Vafan gör du så där för”, skriker han.

” Ja antagligen för att du kör så jävla fort förbi oss”, skrek jag tillbaka och nu jävlar växte jag minst en halvmeter i längd och fick 43 i skostorlek.

” Jag kör inte snabbare än 50…” fortsatte karlen, galen och frustrerad.

”Jasså”, sa jag.

”Varför uppfattar jag då det som om du kör som en galning och dessutom ser du att vi är en hel drös på vägen med barn och djur, och du lättar fan inte på pedalen för det”, nu jävlar… tänkte jag.

Käftandes stod vi då där, han galen och jag galen, och äntligen hade jag någon, av de här tunga fordonsåkarna framför mig och nu fick han vad alla andra också skulle fått om dom stannat.

Jag hävdade min rätt som gångtrafikant och mamma, han till sin och så höll det på.

Jag sa till honom att om han hade visat hänsyn så hade jag inte gjort så, och om jag kört som ett arsle så skulle jag ha full förståelse att jag fick ett ”fuck you” av en gångtrafikant. Det trodde inte han, men däremot sa han att” Du kan väl för fan hålla reda på ungen din”!!!!

DÅ brast det totalt för mig.

Karlen stod nu så nära att jag kunde känna hans andedräkt i ansiktet och han lutade sig över mig så hans överarm nuddade min axel.

Då krympte jag och min skostorlek. Jessica stod en bit ifrån och såg på, hon laddade och var beredd på att han skulle ge mig en smäll. Så otrevligt kroppsspråk använde han.

 

”Tack vare tung trafik och erat arroganta jävla sätt så törs jag inte låta mina barn gå efter vägen själva”, för ni behandlar de gående som om dom var hundskitar efter vägen.

Vi spottade och svor till varandra, och jag försökte vädja honom som far, att nog skulle väl han vara mån om sina barn efter vägen, men jag tror inte han hade några barn.

Men han höll med om att om han gick med sin hund så ville han ju att dom som passerade i bilar eller lastbilar skulle ta hänsyn att han faktiskt gick där med sin hund.

”Precis som jag, och jag har inte bara min hund, jag har min familj med mig”, och i det andetaget tänkte han nog efter och höll med även där.

”Du drar mig över samma kam som andra” sa han, och det erkände jag men sa också varför till honom. Att ingen av lastbilarna någonsin visat större hänsyn vare sig för 50- skylten eller att man skyltar om barn.

Som slutreplik säger han ” JAG HAR DÅ HUNNIT STANNA”, säger han med en belåten min.

”Ja eller hur, det såg vi ju med tanke på hur du fick stopp på den där… Tänk efter nästa gång du håller gasen hur illa det kan kännas”, sa jag, med en belåten min och vände honom ryggen och gick.

 

Jag fick alltså en utskällning av en chaufför för att han inte håll farten och inte lättade på gasen…

Men hur ligger det till? Har dom inte skyldighet att anpassa farten om det skulle finnas hinder eller något efter vägen?

 

Jag hörde att en yrkeschaufför här i byn hade sagt att han skulle hellre köra benen av hästarna än att köra saktare än 50!??

 

 

 

 

Fortfarande dunkar musiken men den lilla ”chokladiga” flickan leker med en bil på golvet och jag befarar att hon kommer att landa på näsan snart och somna där hon ligger.

Blixten har förflyttat sig från mina fötter och krupit upp hos Polly, där sover dom gott.

Busan ligger kvar vid fötterna, hon lämnar inte mammas sida. Aldrig, även om världen rasar så stannar hon med mig.

Hästarna står och solar och sover. Ovetande att dom kommer att få jobba i eftermiddag. Hehe… Vilken surprise dom får ;)

 

I lördags var jag och Jessica ute på äventyr i Umeås nejder, och tittade på hästar. Vissa mer imponerande än andra. Och jag må säga att man lärt sig en hel del. Och det kom väl till pass för jag besiktigade faktiskt dom.

Det har tagit några gånger som följeslagare och hästköpare för att få lite koll.

Man blir bättre för varje gång, och tur är väl det för jag vill inte att – om det nu blir en häst här i sommar, ska vara någon som har några blessyrer. Det vill jag inte ska hända igen.

Det är jobbigt med hästar som inte är friska helt och fullt och man får det besvärligt både med hanteringen och inte så roliga räkningar från veterinären.

Men vi hade jätteroligt!

Helkul dag, där man både fick vara smakråd för hästar och balklänning.

När man kom hem hade man huvet fullt med hästar och magen full av reseproviant i form av gooooodis.

Färden dit och hem var värre än en berg och dalbana, för om vi har dåliga småvägar så har vännäskommun det värre. Fy för satan, jag skrek, Jessica skrek, blånit och tvärsväng…

Det blir ju inte bättre av att man har lånat ett dyrt lyxåk av Jessicas pappa som har väldigt ren bil, ty den var både brun och hårig efteråt. Men den luktade bättre än Wunderbaum inuti ;) !!

 

Hundarna mår jättebra, Polly är vacker så det gör ont. Äntligen har hon lagt på hullet och ser ut som en vacker ståtlig schäfer. Inte lätt har hon haft, men nu är hon både lugn och harmonisk, så maten har kunnat fastna på hennes rangliga kropp.

Blixten och Busan fick en makeover av mig och Jessica när vi tog köket i beslag och tvingade samtliga hundar i våra familjer att klippas!

Vi skrattade så vi tjöt för det blev inte riktigt vad vi tänkt oss. Tur att hundarna inte har samma kräsna nos för frisyrer som vi har, för då hade dom vägrat gå ut.

Men en sak lärde vi oss och det är att hundtrimmare funkar inte på Busans päls. Helt jävla omöjligt. Stackarn fick pälsen ryckt på ett ställe så jag gav upp och tog saxen och det kan ni ju förstå hur hon ser ut då?!!

Ska lägga in bilder ikväll om jag orkar så ni får skratta lite… Hehe…Någon ”Groomer of the Year” blir vi inte.

 

Annars har inte mycket hänt, jo… Jag har startat eget…! Vill ni ha loggor, eller grafiska bilder så är jag väääldigt billig och bra.

Mest för att ha nåt att göra de dagar då kroppen inte fungerar.

 

Njut av livet!

Nu ska jag och Tess ut i luften och solen, för nu försöker hon fånga fiskar ur akvariet.....

Jag överlycklig att Länsrätten hävt Kommunens beslut om hästarna.

Pessimisten talar;

 

Idag är början på resten av mitt liv…

 

Jag sitter vid datorn och försöker sammanfatta mitt liv, vad som hänt nyss och vad som händer i nuet, och framtiden.

I bakgrunden dunkar Nrj webradio och en glad ”chokladig” liten Tess står bredvid och utövar några nya ”dance moves”. Polly ligger på bädden och Busan och Blixten ligger vid mina fötter, som alltid.

Nuet njuter jag av.

Framtiden vill jag inte tänka på. Men för varje dag som jag försöker förtränga vad jag ska möta så kommer den närmre, ty jag kan inte stoppa tiden, hur mycket jag än önskar.

 

Men jag har mina drömmar, oavsett.

Jag ska försöka se fram emot fjällturen som jag planerat – oavsett vad jag nu möter för hinder på vägen. Jag kommer nog bara att göra den en gång i livet och den ska bli minnesvärd. För den ska jag genomleva från hästryggen i naturen. Över fjällets vidder och dalar ska jag rida, galoppera genom fjällbäcken så vattnet stänker… Sen ska jag lägga mig ner på marken och titta upp i himlen tills jag blir yr.

Det ska bli det ”moment” jag ska tänka på när benen inte bär och min kropp slutat fungera.

Men till dess ska jag leva varje dag fullt ut, för min tid som hel människa blir så mycket kortare än andras och det är en sorg som är svår att bära, ännu svårare att acceptera.

Det är svårt att tänka på, fast det blev värre nu, när orden och faktumet visar sig i bokstäver.

Jag har förträngt och förskjutit även detta, att skriva om det.

För första gången känner jag mig arg och bitter, utan anledning kan man tycka.

Men jag blir förbannad när folk klagar, på bagateller, eller när dom ödslar sin energi på att jävlas, skvallra och ta upp tid som jag inte har!!!

Det är lätt för dem som inte värderar sina dagar bättre än dom gör, för det är inte deras dyrbara tid som går till spillo.

Det gör min.

 

Ja visst, ska jag vara optimist, visst ska jag klara det här… Jo jo … det är lättare sagt än gjort.

Den här förbannade sorgen, tar sån energi att jag orkar inte bry mig om mycket. Jag vill bara att den ska bli klar, att jag kan slippa gråten och värken i hjärtat över att jag snart inte kommer att orka bära min minsta, att jag inte orkar rida och ta hand om mina hästar, gå mina hundar och att vara mamma. För det är dom få små sakerna som gör mitt liv.

Av allt jag sett i mitt liv, har jag summerat att det som inte stärker härdar, men ingen, orkar med hur mycket som helst.

 

För första gången, bad jag en bön till Gud,

En gud jag varken tror på eller kommer att tro på, om nu inte ett mirakel sker.

Men så här tänkte jag, adresserat till Gud.

 

Om du nu finns, när ska det vända?

Jag ber inte om pengar eller saker,

För jag har så det räcker. Något överflöd begär jag inte, har aldrig gjort.

Det enda jag önskar är att mina bröder och systrar och barn ska gå friska genom livet… Och att jag kan följa dom genom det med min hälsa i hyfsat behåll.

 

Men så när jag nu skriver detta, så kommer jag faktiskt på att jag i många gånger sagt att jag bär det som andra inte orkar bära. För mitt liv har gjort mig stark.

Och att jag önskat varje gång jag fått mitt nyfödda barn i min famn ” Att för dig tar jag varje ond sak som kan hända dig”.

 

Om gud nu finns, kanske han har hört mina böner redan?

Jag har fyra friska sunda barn som klarat sig bra så långt… I så fall ska jag ta allt det här med ro, men jag måste få sörja livet som jag velat ha men inte ens kan uppfylla. Sedan ska jag bära allt så gott jag kan.

 

Det finns inget som är så farligt att man dör, men man måste få sörja för att kunna fortsätta.

 

Jag ska gå vidare, nån dag men inte nu. Jag är inte färdig än… men när jag är det så ska jag ta fram fjällkartan…

 

Over and out.