tusentankar

Axlagården

 

Hon hann inte se, eller uppleva omgivningen men jag tror att hon gör det just nu.

Hon fick känna, och hade otaliga gånger sagt till min syster att, ”Dom är så gulliga här… ”

 

Det var allt jag ville, att mamma skulle få känna tryggheten och värdigheten in i döden.

Känseln, beröringen och hörseln var det som fanns kvar av henne när jag kom in till Axlagården sent på fredagkväll 21/5.

 

Trots att hon gjorde ett försök att sätta sig upp, var hon nu fick kraften ifrån. I ett enda ögonblick blev hon stark och skulle upp ur sin säng. Förtvivlad bad jag henne stanna kvar, och vila… Vila för att bli stark, för i mitt hjärta kände jag att det oundvikliga nu stod utanför dörren. Jag hörde dess otåliga fotsteg svagt där utanför… Det gjorde nog mamma med.

Hon försökte dricka, men kroppen sa stopp till vätska nu, och det sista hon ätit var vattenmelon på måndagen.

 

Hennes andning blev plötsligt väldigt ansträngd och i ett töcken säger hon,

-          Jag är rädd.

-          Men lilla mamma säger jag och kramar hennes hand hårt hårt... Du behöver inte vara rädd, det här fixar jag ska du se och jag be dem om medicin.

Så ringde jag på klockan och ett ögonblick senare kom sköterskorna och utan tvekan gav de mamma en ångestdämpande medicin och en extra dos morfin.

Döden närmade sig nu, och det kom jag att förstå för den avslöjade sina trevande närmanden genom hennes andning.

 

Efter en liten stund, lugnade hon sig och den stilla gråt som jag kunde se slutade den med. Hon sov, trodde jag i alla fall.

Tanken på hennes oro slet och rev i mitt hjärta och jag brast i en tyst gråt, som gjorde så ont att jag trodde mitt bröst skulle sprängas.

 

I ren desperation kallade jag in varje själ som jag vet finns på den andra sidan, vår parallella värld som inte alla tror på. Jag gör det och jag tror starkt.

Jag bad dem komma och övertala henne att följa med, i mitt huvud såg jag morfar, mormor, hennes bror Birger, hans fru Kerstin, mina bröders far Erland, Helén och Sten- Gunnar, Tommy, Kim, Peter… ja, varenda en jag kunde komma på. Helt plötsligt så står en hel hög med andliga människor vid hennes säng, de sträcker ut sina händer och ber henne följa med. De säger hennes namn och säger att hon har det bättre hos dem och att hon måste komma nu.

Jag tittar på mammas fortfarande bekymrade ansikte, och jag gråter fortfarande och tårarna bränner mina kinder. Hon ser ut att sova och mina andliga vänner manar och lockar henne att komma.

Plötsligt börjar hon att sakta skaka huvudet samtidigt som jag hör henne bestämt upprepa nej, nej, nej…

Hon var inte redo, så de andliga drog sig tillbaka.

Mamma suckade lite och föll tillbaka i den sömn som jag trodde hon hade haft redan innan.

I min tro, såg mamma vad jag såg. Det var bara så att hon inte var redo just då.

Det är vad jag önskar i varje fall.

 

 

Jag lovade min älskade lilla mamma, att hålla hennes hand tills hennes hjärta slutat slå och att de på andra sidan tagit hennes hand.

Nu satt jag där som en dödens ängel hos henne, och nu i efterhand undrar jag om det var min närvaro som skrämde henne och därav hennes ansträngning att vilja stiga upp ur sängen gå?

 

Tidigare på dagen fast hon var trött och medicinerad, sa hon med en bestämd men svag röst, 

 

-          Nu tänker jag följa med er…

-          Ja lilla mamma, gör det. Vi rullar ut dig sa jag…, samtidigt som jag strök hennes vita mjuka hår.

-          Sedan sätter vi fast sängen i dragkulan och drar dig ut till Holmsund.

Min syster log och höll med, och vi önskade att det kunde vara sanningen.

 

Sen vände hon huvudet mot fönstret och somnade om.

Nu förstår jag att det var hennes sätt att säga att hon bestämt sig att lämna oss, eller stiga in i evigheten för att alltid kunna följa oss rättare sagt.

 

Vi lämnade henne den eftermiddagen, sovande, men bara för att komma tillbaka några timmar senare.

 

Mamma sov lugnt hela den sena kvällen och vid minsta misstanke om smärta eller rädsla bad jag om mer medicin.

Då hon inte orkade tala, så var jag hennes monitor, jag skannade hennes sinnestillstånd genom att tyda hennes små obetydliga miner. När hon sov lugnt visste jag att där fanns lite frid, just i det ögonblicket åtminstone.

Med min hand i hennes satt jag intill henne hela natten och fram på småtimmarna somnade även jag en stund.

Jag andades med henne, och för varje förändring i hennes andning följde jag med. Mitt bröst värkte och jag kunde bara ta korta ansträngda andetag.

Jag försökte bära hennes svårigheter, vilket inte hjälpte henne, hur hårt jag än försökte kunde jag inte bära hennes smärtsamma liv som hon levde just då.

 

Önsketänkandet tog över min fantasi. Jag tänkte att om en stjärna föll just nu, och om jag hade tur så kanske det gjorde det någonstans på morgonhimlen, att detta skulle bli en lättsam dag, att hon bara skulle få stilla somna in.

Jag önskade och hoppades att en stjärna någonstans föll.

 

Mamma andades, men inte normalt. För varje gång den tedde sig annorlunda så visste jag att vi kom ett steg närmre. Men inte hur länge eller hur långt det var kvar till dess att döden skulle beträda tröskeln och komma in i rummet.

När jag förklarade för sköterskorna så uttryckte jag hennes tillstånd att ”Hon har gått in i nästa fas”.

Då förstod även de att det nu sakta men säkert gick utför.

I varje ny fas, hände något nytt och tvärt och varje gång kallade jag in en sköterska, dels för att jag blev rädd och osäker på vad som hände och ville bara få en bekräftelse på att detta var det som skulle och kunde hända… Varje ingång i kommande fas var skrämmande.

 

Under en fas andades hon tre- fyra andetag för att sedan hålla upp 5-6 andetag.

Livrädd och panikslagen väntade jag att bröstkorgen skulle häva sig men den var stilla… Först när jag lade min hand på hennes panna och masserade hennes hand så hon fick känna så mycket kontakt som möjligt, drog hon till sig andan och fortsatte sitt mödosamma arbete.

Jag frågade mamma om vi skulle läsa ”Gud som haver..”

Hon började röra sitt huvud försiktigt upp och ner.

Jag läste den högt och tydligt för att överrösta den så kvävande höga andningen.

Hon andades genom hela bönen utan uppehåll.

Med den var hon trygg, den läste hon när hon var en liten flicka, varje kväll hur dagen än sett ut så läste hon och hennes syster ”Gud som haver”.

En bön som nog var den enda som hon lärde sig under hela sitt liv.

 

Mamma andades mycket och hela tiden låg med munnen öppen så blev en del av alltihopa att hålla hennes mun fuktig. Munvården. Jag hade en liten svabb av skumgummi på en liten pinne, såg nästan ut som en porös godisklubba som jag doppade i vichyvatten och senare i matolja.

På lördag förmiddag var sista gången som mamma visade tecken på att hon tyckte det var skönt och gott med den fuktiga lilla svamp som jag baddade henne i munnen med. Vi hade på morgonen försökt att vända mammas huvud lite för hon låg til synes inte så bekvämt som man önskade. Men när vi skulle flytta hennes huvud försiktigt, så kom där ett litet ”Aaaaaaaah” långt inifrån någonstans och det hade en liknande ”instängd” klang som man kan höra när ett litet spädbarn gråter. Smärtan hon kände den kände jag med, och med handen för munnen och tårar i ögonen sa jag till sköterskorna att vi låter henne vara som hon är.

Det och bönen var de sista klara tecken på att hon fanns med oss, sen hon sjönk bara djupare och djupare in i en sorts dvala. Sköterskan och jag upptäckte också att hon fått ännu en propp i den enda fot hon hade.

 

Min moster kom på lördagen. Innan hon anlände så bad jag mammas sköterska att förbereda moster på vad hon skulle möta när hon kom in till oss. Mamma var så mycket mer medtagen nu, än när moster träffat henne medan hon låg kvar på lasarettet.

Det kändes som en välsignelse att hon då kom.

Vi pratade barndomsminnen från mamma och hennes uppväxt, och minnen från min uppväxt. Jag upptäckte att jag hade en del roliga historier jag med och att mamma och moster var mer sammansvetsade än jag tidigare förstått.

 

Så tog jag en paus för att gå ut och röka, lugnt lämnade jag mamma och moster och gick ut på den stora altanen utanför mammas rum. Jag lämnade dörren på glänt så att den varma luften skulle nå henne och förhoppningsvis också lite rök från min cigarett. Så när jag står där och ser ut över åkern så kommer min moster utflygandes och ber mig komma.

-          Hon andas inte, hon andas inte upprepar hon gång på gång.

-          Vänta, säger jag, och stryker henne över armen och hon drar till sig andan omedelbart.

Skärrad slår moster handen för munnen för att kväva den häftiga gråt som kommer…

-          Jag trodde hon dog… men så jävla rädd jag blev, jag trodde hon dog, hon gråter så förtvivlat att jag lägger armen om henne och tröstar henne.

-          Jag vet, det är jättejobbigt att se men hon gör så hela tiden, och det räcker att du tar i henne så andas hon igen. Hon har gjort så länge nu.

 

Det som skrämde mig var att mina ord lät vana och orädda. Lugnt berättade jag om de olika faser hon gått igenom så här långt.

Jag tog fram den lilla folder som jag läst på fredagskvällen. Jag gav det till henne och bad henne läsa den.

Den handlade kort och lättläst om döden. Hur kommer den och hur ter den sig. Eftersom mina frågor är många och jag ville hela tiden förstå de faser som mamma kom in i, och få sköterskorna att förklara för mig, så gav de mig foldern att läsa.

Moster satte sig för att läsa och gång på gång så sa hon hur bra den var och att det stämde på mamma.

Lite skrämd blev jag av den, när den förklarade att den döende kunde få för sig att stiga upp ur sin säng eller börja försöka grabba tag i något runt om sig. Den förklarande också de olika läten och hostningar som kan uppstå. Men det mest otäcka var nog beskrivningen på den förvandling som kom i slutskedet. Att den döende skulle få en sorts blekhet och att ansiktet kunde uppfattas som snipigt. Tydligen så kunde både näsan och örsnibbar få en markant spetsig form. Mamma hade blivit en aning blek om nosen som jag utryckte det. Man kunde se att hon var mycket vitare kring näsa och mun. Dagen gick och jag satt där jag satt, övervakade varje andetag till dess att jag nästan fick panik för jag hade inte en chans att hålla andan lika länge som hon hade sina uppehåll.

Klockans visare rörde sig, men inte tiden… Det kändes som man satt i helvetets väntrum och bara väntade på att döden skulle ta sig tid att komma.

 

Moster åt, klockan blev middag och kväll… De stunder jag tog paus, satt moster och gav mamma den närhet vi så gärna ville att hon skulle känna, hela tiden. Jag kunde inte äta, allt jag tog i min mun växte och ville komma ut igen och även hur mycket jag försökte och hur hungrig jag än var så stannade allt bakom svaljet.

Sköterskan Johanna kom med en näringsdryck som vi hade blivit bekanta med under mammas sjukhusvistelse… Chokladsmak och blåbär var mammas favorit. Choklad och skogsbär blev min.

 

Under sena lördagskvällen kom Johanna på att vi kunde få in en säng till i mammas rum, jag bad dom inte att ställa in den men på Axlagården är man aldrig besvärlig, efter lite stök och bök hade jag och mamma vips fått oss en dubbelsäng!

Med mammas ansikte mot mig, kröp jag upp i sängen intill, lade min hand om hennes arm och smekte den mjukt och rytmiskt, som en fysisk vaggvisa för att förvissa henne om att jag var där och att hon inte var ensam.

Jag slumrade till, vaknade och slumrade till allt i en takt till hennes andetag. Minsta lilla förändring väckte mig och först efter att jag lyssnat och förstått att än är slutet inte i antågande, kunde jag blunda och slumra igen.

 

Så vaknade jag med ett häftigt ryck, något var fel så fel…

Mamma lät högt och det ljudet väckte mig, jag började gnugga hennes arm och påminde henne att jag var där.

-          Var inte rädd mamma, var inte rädd, jag är här, det vet du, jag råkade bara slumra till en stund. Hur är det med dig? Jag tror jag hämtar moster…

Jag studsade ur sängen och tassade snabbt och ljudlöst genom korridorerna och knackade hårt och snabbt på mosters dörr, jag öppnade den utan att invänta hennes svar. Hon sov, men vaknade efter jag kallat hennes namn ett par gånger…

 

-          Du måste komma, det är något men jag vet inte vad, jag vill bara inte sova själv därinne. Gullan kastade sig ur sängen och hoppade i byxorna mer vant än den pappa som väntar på förlossningen av sitt första barn.

Med rädsla att jag lämnat mamma för länge smet jag tillbaka till henne och moster kom så fort hon hade knäppt sina byxor.

 Stora brännande tårar trängde fram i ögonvrån och jag höll andan… Joo… hon levde än. Jag hade inte lämnat henne i sticket.

Vi stod så i halvmörkret och tittade på mamma jag och moster, stilla och tysta som möss. Vi observerade hur hon andades och jag sa tyst till moster att, - Hon har gått in i en ny fas… och under tiden vi stod där så antog mammas ansikte en annan form.

Från den blekhet hon haft om nosen och munnen till en heltäckande blekhet i hela ansiktet, näsan blev spetsigare och det såg nästan ut som hon skulle smälta som en staty av snö.

Vi studerade och lyssnade och ringde in sköterskan.  De kom in och de kunde bara konstatera att mamma gått in i en ny fas och att hon antagit dödens mask. Jag väntade att hon plötsligt skulle sluta andas… att det helt plötsligt skulle vara över, men jag kände mig lugn och i mitt hjärta visste jag att när än döden skulle träda in så skulle den fria mamma… Fria henne från ångest, rädsla och den outhärdliga smärta som hon nu axlat med sin fruktansvärda sjukdom.

Vem kan säga att mamma inte varit tapper? Hon kämpade som ingen annan med minsta klagan, utan ömkan och det var inte vad jag hade trott från första början. Hennes rädsla för rädslan självt blev min egen rädsla och jag visste inte hur jag skulle hjälpa henne med den.

Hur skulle jag säga att döden inte är farlig… Att den inte gör ont eller att hon hittar dit hon ska?

Ingen vet ju, det jag tror, det som är min tro, det kan ju vara fel, galet, himmel, helvete, paradiset, änglar…?

Vem vet vad som lurar för själen när döden stoppat andetagen, hjärtat från att slå, livet för att leva?

Det kanske blir bara svart, inget. Du går från att vara den du är ända in i bröstet till att bara försvinna ut i intet och flyta ut och bli ett med mörkret.

Det som gör att du är DU, kanske bara upplöses och du är inget längre, i landet ingenting?

Vem vet…?

Om jag inte är galen, så kommer man någonstans, och vad jag fått berättat så är det till ett liknande ställe av vad du haft eller det du ville ha medan du levde. Det är som en parallell värld till vår men i ett annat skikt.

Det finns inget helvete och ingen himmel, så som vi kallar det, och det som vi kallar änglar, det är andar, själar från bortgångna människor.

 Min moster lade sig på soffan och jag satte mig sängen intill mamma. Jag somnade, på riktigt, med tron om jag på ett eller annat sätt skulle förvarnas om hennes stund kom. Jag vaknade tidigt på söndag morgon. Solen sken, och jag tänkte att ”det blir en vacker dag att dö på, mamma”. Jag kände skam direkt jag tänkt tanken som om att jag ville skynda henne ut ur jordelivet.

Men hon hade ju inget liv, så tanken var ju på sätt och vis inte så befängd. Jag ville hennes bästa och det var inte att ligga här. Hennes kropp dog, medan hennes själ fortfarande fanns i den. Det kändes orätt, då vanligtvis själen går innan kroppen får vissna och börja förruttna. Nu ruttnade delar bort medan lilla mamma fanns kvar fångad och plågad. Vilken sjukligt vriden sjukdom kan göra något sådant? Att den skulle ta hennes liv, snabbt och brutalt hade vi förstått, men att den skulle äta hennes kroppsdelar bit för bit, på ett abnormt och äcklande sätt.. det trodde vi aldrig att vi skulle få se. Folk dör, men inte gradvis, lem för lem…

Sköterskan smög in och vi båda tittade på varandra och tänkte samma sak, hur roligt min moster snarkade, eller rättare sagt hur hög, så vi brast i skratt i den mjuka morgontimman.

Vi tittade igenom mamma, lyfte täcket och undersökte det som fanns kvar av hennes kropp. Jag hade sett på natten att ena foten såg sämre ut, och sköterskan bekräftade min misstanke att hon nu fått en propp i foten hon hade kvar.

Jag sa till mamma;

- Jag kommer snart lilla mamma… och sen gick jag ut i korridoren för att gråta. Lena, som sköterskan heter kom efter och kramade om mig.

­- Jag vill inte att det ska fortsätta, det måste få ett slut. Stackars lilla mamma! Hon är inte värd den här döden… inte detta slut.. det är ingen, jag orkade inte tänka tanken och stå upp samtidigt så segnade jag ihop till en liten pöl på golvet.

 

 Tårarna brände sig fram ur tårkanalerna för dom var så stora och fyllda med sorg att det kändes som om ögonen skulle sprängas. Hjärtat har redan brustit…

 

Mamma kämpade och drog tunga andetag, något hade förändrats igen och man kunde se en skyhög puls som gjorde så att hela mamma vibrerade. Det såg nästan ut som hennes kropp högvarvade för att lyfta som en helikopter.

Jag och min moster lejde en av sköterskorna att sitt med mamma medan vi åkte till affären. Jag behövde handla lite proviant för min tid, och som helgen hade sett ut räknade jag med att vi skulle gå igenom flera dygn till i kampens tecken.

 

Moster skulle åka hem, jobbet väntade men hur mycket hon än försökte så stannade hon en liten stund extra för varje gång som hon bestämt såg för att gå.

Hon grät lilla Gullan, snyftade och var så ledsen och jag försökte trösta så gott jag kunde.

”Jag vet att det är sista gången jag ser henne… jag kommer aldrig att se henne mer när jag lämnar detta rum.”

”Nä, jag vet kära du”, sa jag och höll henne hårt. Tills slut fattade hon mod och jag följde henne till dörren. Det var så svårt för henne, stackars moster, hon skulle lämna en del av sitt liv bakom sig i vetskapen att den delen dör, och hon kommer aldrig att vidröra den igen…

 

När jag kom in till mamma igen så var allt som vanligt, eller som vanligt, situationen var sjuk men när man levde i den så växte man med det outhärdliga, vare sig man ville eller inte och fann sig i faserna, doften och hela upplevelsen.

Jag pratade, berättade, frågade, svarade för henne och tvättade hennes mun, kammade hennes hår och när det bara var hon och jag igen, så sa jag till henne att,

- Nu mamma, så ber jag syrran komma med Tess och sen bor vi båda här med dig till dess att du är stark nog att åka med oss hem, så var det sagt och nu har hela helgen gått och du har inte fått vara med henne.

 

Jag gick ut på altan, rökte och meddelade släktingar om läget, och vissa kunde fortfarande inte förstå att mamma kämpade mot döden varje sekund och för varje sekund som hon vann slaget så kunde hon förlora nästa och döden skulle få sin vinstpokal, ännu en själ till sin oändliga samling.

 

Vi läste damtidningarna, om prinsar och prinsessors skandaler och vilka klänningar som var snyggast på Madeleine eller Viktoria. Vi löste korsdord, och tittade på tv, en söndagspredikan. Och för första gången lyssnade jag till den. Prästens ord var helt plötsligt så begripliga, eller var jag så desperat att jag önskade det. Att mamma kom till Gud, och allt skulle bli bra till slut.

Vad som än väntade så kunde inget vara sämre än detta.

 

Min lilla mamma, som är så rädd, så beroende att någon av oss att hålla en hand bakom hennes rygg, jag visste inte alls vilka svindlande vägar hon befann sig på, jag vet inte var hon finns bakom den lugna, sjuka fasaden. Kanske gråter hon, kanske är hon lika rädd som hon var tidigare…

 

Klockan gick, till slut anländer syster med mitt lilla yrväder. Tess springer fram som en tornado i korridorerna och virvlar upp allt liv som legat stilla och vilat.

Syster hälsade på mamma, pussade henne på pannan en sista gång innan hon skulle gå och man kände att nu var det sista gången även de sågs.

Smärtan av att se systers mage och bebisen där inne som mamma inte skulle hinna se… Det var hennes första tankar när hon visste att hon skulle dö, att hon inte skulle hinna se bebisen.

-          Jo det hinner du, sa man tröstande. Hon visste nog mer än vad hon avslöjade.

 

Tess lekte åt godis och man hör hur mamma blir lugnare i sin tidigare så ansträngda andning. Jag tittar på henne och jag ser att nu är friden hos henne.

Under hela helgen, så har jag kunnat lämna mamma för korta stunder, för jag har vetat hela tiden att hon inte dör utan mig… Jag har haft sköterskorna hos henne för att hon inte ska bli rädd och tro att jag lämnat henne ensam, inte för att jag är rädd att hon dör ensam, för det vet jag att hon inte skulle göra utan mig.

 

Jag tar Tess och vi går in på toaletten, vi duschar, och jag känner så hur mamma kallar på mig… Jag hör inte det, men jag känner det starkt och jag sköljer ur schampot ur Tess och mitt eget hår. Jag känner en liten stress växa. Vi klär oss snabbt och när jag tittar till mamma så vet jag att nu är det dags…

 

Jävlar… Jag får panik.

Tess… mamma, hämta Lena… vågar inte släppa mamma… hur fan gör jag… klockan, jag ringer på klockan…

Tankarna rusade i mitt huvud,

-          Ingen fara mamma, jag är här förstår du, gör det du måste jag stannar med dig… hela tiden Lilla mamma, orden stockar sig och ut kommer en gråt som inte dränker orden utan stärker dom.

Jag låter klar och stark. Inombord råder ett totalt kaos, hjärtat slår och jag klamrar mig fast vid mamma och vägrar släppa även fast mina ben springer i luften och vill ut… Dom vill inte stanna…

Lena kommer in, hon ser genast på mamma att tiden är inne, och avskedet nära. Hon tittar på mig och jag säger det hon just bekräftat.

 

-          Vill du att jag stannar?

-          Jaaaaaa…..snälla…. jag kan inte.. paniken sprider sig i mig…

-          Jaaaa, snälla för Tess… hon kanske blir rädd, jag vet ju inte vad som händer…

 

Lena kommer in och sätter sig på sängen.

Andningen blir fruktansvärt ansträngd, det tar en lång stund innan hon får åt sig andan… Tess kommer och kryper upp i mitt knä och tar en av tvättlapparna och börjar tvätta mormor i ansiktet och förstår att mormor jobbar nu… hon har det svårt och Tess assisterar så gott hon bara kan.

-          Mormor ajaj… mormor hova…, vilket betyder att mormor har ont och mormor ska sova. Tess tolkade mormor andning som snarkningar. Det var ju inte helt befängt, och hon skulle ju komma att sova…Kloka lilla flickebarn.

Jag gråter för mamma dör framför mig, jag gråter för att Tess sa mormor för första gången i helt rätt ögonblick. Mormor hann höra hennes lilla klara röst.

Jag gråter för att jag skäms, jag är så rädd att kroppen skakar och jag har inte en chans att dölja det för mamma, jag skäms för att jag inte har makten att hålla min hand under henne och lyfta henne ur den här härvan…

Jag gråter, och pratar med henne hela tiden.

-          Nu jävlar mamma, hoppar du på moppen och åker iväg fort som fan, skit i allt och så bara kör du!! Du ska iväg så du kan vänta på mig när jag kommer… Har du inget ben så kan vi köra permobil och stanna under ett träd och ta oss en rök.  Om du inte släpper taget nu så vet inte jag var jag ska ta vägen sen! Eller hur.. Lilla mamma…? Släpp… jag pussar hennes panna…

Helt plötsligt så börjar sköterskan skratta lite i bakgrunden, sedan säger hon:

-          Det där med permobilen gillar jag! Det vill ju jag också vara med på!

Vi fnissar och säger att hon kan väl möta upp oss på en kaffe och rök i skogen.

 

Tess har tagit två små porslinsänglar som hon leker med samtidigt på mormor bröst. Tess vänder sig upp mot mig och tittar samtidigt som hon flera gånger ber mig att vara tyst… och säger

- Nej nej… mormor hova… Hon ser förskräckt ut och undrar nog varför jag ber mormor gå när hon bara ska sova en stund.

Änglarna pussar mormor, dom pussar varandra och mellan varven så tar hon en luden apa som hon trycker till mormors mun och som också ska pussa mormor… Vid ett tillfälle får jag ta bort apan och hänvisa henne till änglarna istället, för jag är rädd att apan ska täppa igen mammas mun helt. Vi skrattar och jag säger till mamma att Tess försöker stoppa upp henne med en apa!

 

Tess leker obrydd vidare och jag trampar vidare i panik och rädsla. Mamma kamp blir svårare och svårare och jag känner en konstig smärta som börjar som om någon skjutit mig i bröstet med en gevärskula… smärtan sprider sig och blir varm och jag känner en panik i den jag redan hade och med den känslan börjar jag nu uppmana mamma… mina ord skrämmer mig men jag maler på… Hela mammas torso tar i för att få till sig syre, man ser ingen puls från aortan längre. Allt är stilla förutom bröstet. Händer, armar benet… allt är en stilla kamp om liv och död. Hon låter mekanisk och hennes rosslande låter hårt och ekande.

Jag vill svära och skrika till sköterskan. Jag vill hjälpa mamma, att leva eller att dö.

 

För helvete! Hur fan kan man stå och se på det…? Mina tankar är desperata och jag förstår också just i denna stund vad barmhärtighetsdöd är.

Är man av min natur, hjälpsam och empatisk så finns det ingen mer motsägelsefull känsla att se på när någon  dör, man kan inte hjälpa henne, ingen gör det även om man ber dem, du kan inget göra… vare sig du vill eller inte…

 

-          När du känner smärtan i bröstet mamma, då skyndar du dig och släpper efter för den.. Kämpa inte emot, då blir den mycket värre… följ med… släpp ut den… gör det, annars gör den så ont! Släpp mamma, släpp taget… Det blir så mycket bättre sen ska du se, och jag finns alltid för dig och Tess... alla… finns... Patrik, jag... Karolina och Marcus och Matthias… Vi följer dig hela vägen fram, Lilla Mamma… Du måste gå… Med de sista orden, förvrids mammas ansikte till ett fruktansvärt skrik… hon försöker ropa på mig men släpper taget i det sista andetaget… Inte ett ljud kommer över hennes läppar förutom ljudet av den luft som nu sakta lämnar hennes lungor. När livet och skriket släpper taget om mamma och hennes ansikte långsamt återgår till det lugna uttrycket igen, ser vi hur tårar rinner nerför hennes kinder…

 

Stilla, stilla… Flera tunga suckar följs åt med en liten stunds mellanrum. Stilla, stilla…

 

Nu är det slut…Min lilla mamma…Det gör mig så ont, det gör så ont att jag snart måste dö… var ska allt det här onda ta vägen om det inte spränger min kropp i bitar?

Jag lyssnar, tittar… hon suckar… men jag ser inte en puls, inte en rörelse. Bröstet stilla… hon suckar länge denna gång och jag hör att det var den sista sucken som kom… Nu var hennes kropp tömd på luften som fyllt henne med liv.

Hon är död den 23 maj 20. 14, jag och sköterskan tittar på varandra och så säger Lena,

- Hon har ju väntat på Tess hela tiden… Hon gjorde inte det här utan er.

Så sant var det, det hon sa. Mamma hade väntat på det tillfälle när Tess och jag var samlade och det var så likt den plan vi talat om tidigare.

Vi skulle bo med henne till dess att hon var så pigg att hon kunde komma med oss hem. Vi sa inget, men både mamma och jag visste i all tysthet vad det betydde, att hon inte skulle hem, hon skulle dö.

Det var hennes sätt att se sitt slut.

Så blev det, jag lovade att hon inte skulle gå igenom något själv, att jag inte skulle släppa hennes hand, och hennes lilla sol var med… Tess. Det är det bästa jag gjort, men även svåraste.

Fast molekylerna stannade runtomkring mig när hon dog, fortsatte klockan att gå.

Vi klädde henne, och plötsligt kommer gråten igen, men av vördnad. Jag får syn på hur Lena vidrör min lilla mamma, så död som hon var, lade hon varsamma händer på henne, med samma respekt som om hennes hjärta fortfarande slagit. Det var bland de vackraste syner jag sett. Tack så mycket… Tack av hela mitt hjärta! Du är så fin lilla mamma... så fin.  

 

Hon såg så fridfull ut och dagarna efter hennes död fick hon ett leende som visade en frid som gjorde mig lycklig. All den ångest hon haft som människa… var borta.

 

Axlagården var det bästa som kunde hända min Lilla mamma. Vi försökte se till att hennes sista tid var skön och vi gjorde vad vi kunde för att dämpa hennes ångest och ge henne frid, som hon så väl behövde.

Respekt och vördnad inför liv som död på mammas villkor.

 

Fem månader har gått… Jag minns fortfarande och kan beskriva varje hårstrå, por och rynka, hur mjukt din hud var och hur du doftade. Smärtan är fortfarande lika svår, men jag gläds över att du har det lugnt och skönt, utan smärta och oro.

 

Kram Lilla Mamma, vi saknar dig så väldigt mycket…