En droppe styrka för varje tår....
Det är längesen jag skrev.
Ikväll, utan barn och andra förehavanden och allt för mycket lugn och ro kom så tankar, känslor och sådant som jag nu haft alldeles för mycket av. Kan man tycka.
Jag lovade mig själv att skriva om positiva saker, efter jag skrivit om mammas död.
Jag har inte kunnat, för jag har ärligt talat inte kunnat känna att något gott kan komma ur mig som jag vill dela med mig av.
Mina toppar har varit höjder av en tunn glasshinna, och var gång som jag tagit mig opp, har hinnan spruckit och jag fallit hårt utan att förmå mig att ta emot mig.
Orkar inte, orkade inte... jag bara föll och krossades mot marken, gång på gång.
Något har hänt, jag skriver, en liten låga av hopp har tänts någonstans inom mig, en låga som dog med mamma och kvävdes när hon tog sitt sista andetag.
Livet som gav mig liv, försvann, dog... och jag med henne. Bara en liten stund, dog jag. Jag känner mig som återuppstånden från de döda...
Går igenom och läser det jag skrivit på bloggen från första början vi fick veta hur sjuk hon var, och jag gråter för alla ord som gör ont... för jag minns som om det var igår...nyss. För en minut sedan... som det händer nu...
Jag kan återuppleva momenten genom hennes sita veckor i livet om och om igen.
Till vilken nytta?
Krydda smärtan som finns med en egen blandning av sorg och självplågeri?
Vansinne.
Varje dag har varit en strid, en strid om kniven som sitter i bröstet. Ska jag vrida om den eller förmå mig att dra ut den?
Jag har gråtit i timmar, dag som natt, tills dess att jag vridits till en liten människoklump som inte andas utan bara värker och gör ont.
Tårarna som runnit nerför kinderna har brännt och svidit som om det varit tårar av frätande syra på min hud... och smärtan till trots så har jag inte kunnat sluta.
Jag gråter än, jag gråter nu... Min lilla mamma, jag saknar henne så vansinnigt mycket. VI saknar henne. Barnen pratar om dig varje dag Lilla mamma, det hör du va?
Jag är fortfarande arg att den dom kallar Gud, så obarmhärtigt gav dig ett sånt slut...
Men så, har något hänt under tiden som jag varit arg, ledsen, otröstlig och så djävulskt genomsorgsen...
att för varje tår som fallit har en märklig, nästan magisk styrka fyllt upp mitt inre, det som tidigare kändes som en osinlig källa av smärtsamma tårar.
Den har varit magisk för jag förstår att den kommit under tiden men maskerats av sorg och saknad, men har inte gett sig till känna förrän nu.
Nu.. kan jag känna den.
Jag har fyllts på av en droppe styrka för varje tår jag fällt.
Nu har styrkan kommit ikapp... och det var på tiden.
Lilla mamma, nu känner jag mig stark när jag tänker på dig... det var det du ville.
Men ingen kan klandra mig för att det tagit tid, att sörja. Du gav mig livet, med allt vad det innebar och fanns hela mitt liv.
Omänsklig skulle den vara som kan gå ur detta oberörd.
Jag älskar och saknar dig Lilla mamma, men nu orkar jag lyfta min blick.
Jag gråter, ja visst, men hjärtat glömmer aldrig.
Det känns bättre idag och även om jag gråter så andas jag, mitt hjärta slår och och livet utspelas för fullt. Jag har vaknat och ska ta reda på det nu.
Tack, mamma, livet eller vem man nu ska tacka?!
Jag är så tacksam för de människor som finns i mitt liv...mina barn, min man, mina älskade syskon...och utan mamma hade ju inget varit så!?
Jag ville bara att ni ska veta, att jag mår bättre. Jag ser igen... inte allt men mer..
Lev livet väl...
