tusentankar

Pust, JAG LEVER!!!!

Har faktiskt undrat om jag dött och hamnat i helvetet vissa dagar. Det känns som om mörkret, kylan och vardagens bekymmer bara omsluter en och jag hittar ingen väg ut....Inte en springa av hoppets ljus har jag sett hur mycket jag än hoppats....
Och det kan bli tröttsamt, så tröttsamt.

Man glider in i sina långkalsonger, och fleecekläder och smyger omkring så hela dagarna och man varierar sig med att ömsom frysa och krypa in i sina täckkläder för att gå ut och se till att inte hästarna dött och kaninerna frusit fast. 
Kaninerna, dom lever än, helt otroligt för det har varit så kallt att jag trots mina barnlika allvädersstövlar frusit mig blå om tårna, och hur kan man undra, kan dom små kaninliven hålla värme i deras små kroppar. Dom sitter kallt, äter kallt och har ingen att kura ihop sig med och få lite kollektivvärme. Stackars små krakar.
Hästarna har haft värmefläkten på så att rimfrosten ur näsborrar och öron ska tina upp under natten. Klockan 18 har de otåligt stått och gnäggat och trampat för att få komma in i det i alla fall 10 grader varmare stallet.
När jag själv suttit inne i mina längkalsonger framför vedspisen och känt lågornas hette bränna näshåren, så önskar jag att jag kunnat ta in alla mina djur, sätta dom på varsin pall framför brasan med en filt om axlarna och en stor kopp varm choklad med vispad grädde på toppen....
Jag har dock knäckt koden hur man kommer åt en stenfrusen höbal, där varken såg eller yxa gör mirakel.
Man gör ett hål i den, i centrum av virveln och sen gräver man sig in med händer och jordhacka!!


Att träna valparna har väl gått som det har gått, dom har ju knappt hunnit ut förrän dom vrålat av smärta från brännande små tassar. Kissat har dom gjort men inte hunnit vara ute så länge att bajskorvarna behagat landa och smälta sin kontur på den snötäckta marken.
Man måste ju ge dom eloge för dom gör nästan allt på tidningarna.
Men det ställer även till en massa.... Förtret för mamma men kul för Tess.

Häromdagen tog hon en "klackesko" tillhörande sin storasyster, och en bajskorv tillhörande Busan. Klacken på skon kunde man använda som en pennspets och bajset blev till bläck. Golvet blev ett pappersark och precis som med riktigt papper och bläck, kunde man rita roliga former och dessutom kladda ner sin tröja när spetsen sugit upp för mycket färg..  När den första korven landat på vårat vardagsrumsgolv, så kunde man inte lämna den orörd utan som allt annat var den tvungen att åka vägen förbi munnen, in i den en sväng och med en hulkning åkte den lika snabbt ut.

Nyss lade jag ut vårat hus på Blocket, hela Sveriges handels pool. I korthet har jag skrivit det väsentligaste om huset. Men det blev långt ifrån den annons jag hade äran att skriva om det gamla huset. Där var det med sorg vi lyste en ny köpare och med sorg vi var tvungna att sälja det.
Frågan är ju den om vad man ska säga om de frågar varför, och det är klart att vi skyller på alla djur och barn och därför blir den här placeringen ohållbar i längden... Men grannarna? Byn? Vad säger man då?
Att närmsta grannen är en beräknande gubbjävel och att han influerar grannkärringen som bor strax intill stallet. Att byn är inte det minsta välkomnande eller mottagande, och att de allra flesta sprider rykten även fast dom inte förstår det själva och hävdar motsatsen. Att knivsticken i ryggen kommer att bli fler än dunkarna, så om dom vill göra något och lyckas så bör de inte ha någon som helst kontakt med några i byn, förutom de jag kan gå i god för och de kan räknas på en hand. Kan bli jävligt intressant.
Man få hoppas att det är någon enstörningsfamilj med skinn på näsan och som kan leva en högre jävel och vända upp och ner på byn. Då får alla se vilka de "goda grannarna" var! ;)
VI funderar allvarligt på att ge den här byn ett sista avsked.
Och det är att hyra ut stället till ett riktigt pack. Kriminella eller pundare. Sen ska vi bara skrattande se på när byborna springer kors och tvärs med sitt skvaller om dom nya invånarna.
Det skulle sitta så gott!

Jag har också reflekterat över mina vänner.
Jag tycker så mycket om dom! Få förunnat att ha såna kära vänner. Och när jag trodde att jag hade mina fulla kvot fick jag en till. En så rar liten vän, hon är som en liten filur och bakom den blyga fasaden bor värsta spillevinken! Min medryttare är hon, men hon är mer en vän känner jag. Och med henne känner jag totalt förtroende när det kommer till hästarna och det är inte många som får det.
Men ingen nämnd och ingen klämd, NI som jag tycker om torde förstå, för jag måste uttryckt det någongång?
Och har ja ginte det så ge mig en smäll!
Jag älskar er och ni förgyller min tillvaro! Det vill jag att ni vet!
Även om jag inte kan göra mycket för er så finns jag i den mån jag kan.

Har förbannat mina bröder att dom inte kan komma hem med en sån tjej, som Jessica S, eller att dom inte hittade henne före Tobbe, (förlåt Tobbe, jag har hört att du är en hyvens kille, men ändå...).
Nu är ju Mattes tjej söt och rar och jag hoppas att jag får se mer av henne och lära känna henne. Men Marcus, hoppet står till dig!! VI vill ju ha en medlem i familjen som är sjuuuukt djurintresserad och som drar hit er....FÖr jag saknar mina vrakiga rara små bröder och det är så tomt utan er. Nu åker Benny snart till Norge igen.. SÅ huset blir så stort och tyst när det bara är jag ock Tess.
Lyckans ost är jag! För jag ska bli MOSTER! Och stackars barn! Jag kommer att kväva det lilla barnet i mosterskärlek! Puss puss lilla gryn där i systers mage! Kära syster, du kommer att bli världens bästa mamma och Anders bästa pappan!

Annars så är allt som vanligt på gården.
Hästaffären som pågår verkar inte fått nåt slut då vi ännu inte sett Kommunens beslut på vår ansökan om att få hålla hästar här. Så jag hoppas någon märklig typ kommer och bygger ett horhus... eller nåt annat provocerande så gubben som nyss passerade vårt hus får tillbringa sitt resterande liv i farhågor och eftertanke och kanske lär sig en läxa. Det skulle då var väldigt roande!

Jag hoppas att vårt nya tilltänkta ställe blir mitt Lajeknsjön, även om jag inte ännu riktigt vet var det stället är just nu. Vi har väl delade meningar och uppfattningar jag och min andra hälft. Fast just nu känns det som om allt utom det här kan bli mitt paradis.
Det ska inte behöva bli så här och inte ska så mycket energi slösas på människor som är så lite värda.

Nu tog  det längre tid än jag trott att besöka min blogg, men vi hoppas att den nya året ger mig mer sinnesfrid så att jag kan skriva istället för att söka tillstånd och irritera mig på gamla gubbar och skvallerkärringar i Skansholm.

Ha det gott och lev era liv väl!

Kram så länge

Dagar, veckor, månader och år.... Det går allt för snabbt. Kanske för att jag har häcken full vareviga dag. Men misstolka inte detta som någon sorts beklagan som vissa gör när jag berättar vad som händer i mitt liv om dagarna.
Om jag inte hade min lilla gård med hästarna och hunden, katter och barnen, vad skulle då hända?

Jag får panik när jag ser människor som vaktar sina kl13.00 serier som är så dåliga att änglarna gråter och Gud skulle börja sniffa kokain om dom såg en veckas avsnitt av de där amerikanska dunderkassa studiosåporna. Allvarligt? Hur orkar man? Eller när man märker att en människa har så lite intresse i något annat så att deras frågor hakar upp sig, eller att deras liv blir så inrutat och förutsägbart att dom inte kan gå ut utan att kolla spisen och låset 13 gånger för att försäkra sig om att det inte kommer att brinna eller gå in en tjuv. Och sina kortare resor planeras minst en vecka i förväg.
Minsta lilla spontanitet i deras liv blir en farlig och galen dygd som man inte kan godta. De besväras och ser enbart det negativa kring spontaniteten, som jag tycker är underbar. Men inte många kan ta att man spontant ringer och frågar om vi ska dra på affärn eller till Risträsk... Jag älskar dom som kan, de förgyller mitt liv.

Att umgås med de "tjudrade" blir till slut ett helvete. De sitter fast i sin tjuderpåle och kan inte gå längre än kedjan sträcker sig från pålen. Gör de det tappar deras dag struktur och planering och humöret med det.
Tack och lov är jag långt i från den punkten även om jag är den som inte gillar att lämna mitt hem, men det är inte för att jag inte vill åka bort.
Jag vill helt enkelt inte lämna mitt liv! Inte för en stund.
Jag trivs och älskar det.


I veckan kom Hasse, han är hovslagare och mödade sig hit även om jag "tappade" en hel del viktiga kunder för att vi skulle få behålla honom här uppe i norr. Fast å andra sidan så har vi Viktoria också, hon är en alla tiders hovslagare hon med!
Mina flickor skulle skos, sulas och broddas. Och nu är dom det! Nu kan dom räjsa runt som unghästar på grönbete. Fast Catta höll ändå på att göra en dundervurp när jag longerade henne i går.  Hasse stannade en natt och fortsatte sitt arbete som den gode man han är och det är beundransvärt, tålamodet och ihärdigheten. Även om arbetet en hovslagare gör ser både ont och obekvämt ut så är dom otroliga. Att stå som en ostbåge under hästarna och ta både ris och ros från mer och mindre förtjusta hästar och sen desstutom, stå ut med undrande och frågande ägare som "hummar" och "jahaaa'ar" bredvid. Hasse delar mer än gärna med sig av sina kunskaper och sin filosofi och ödmjuk som han är så är ingen fråga för dum att besvaras.
"Varför har hästen en hov?"
Hasse skulle förklara även om det fär andra var en rätt korkad fråga.... Här tycker vi om Hasse och han är välkommen närhelst ödet skulle ta honom förbi vår gård igen! Anytime!

Han har lärt mig vikten av vården kring hovarna och resten av hästens välmående.... Allt börjar i grunden sa han en gång, man bygger inte hus på en sprucken grund... Och det är så sant Hasse, så sant....

En hov är ju bara en femtedel i hästens harmoni, resten är de andra tre hovarna och sen DU!
Du är den som ger hästen det goda liv den förtjänar!

Nu ska jag hasta vidare i mitt underbara liv!
Hoppas det inte dröjer så länge till nästa gång, Lev väl, Maria.